Erik de la Reguera: Macron talar om kärnvapen – men vad gör efterträdaren?

Sverige och Frankrike har på kort tid vuxit fram som nära militära allierade. I måndags träffades statsminister Ulf Kristersson och Frankrikes president Emmanuel Macron på en fregatt i Stockholm för att uppmärksamma det svenska köpet av fyra franska fregatter för 47 miljarder kronor – ett av de största försvarsavtalen på flera decennier.

Bakom samarbetet ligger en säkerhetspolitisk utveckling där USA:s trovärdighet som garant för Europas säkerhet allt oftare ifrågasätts. Donald Trumps agerande, inte minst i samband med säkerhetsläget i Grönlandsfrågan, har fått flera europeiska regeringar att omvärdera sitt beroende av den amerikanska säkerhetsgarantin. I det läget har blickarna allt mer riktats mot Paris – EU:s enda kärnvapenmakt.

Fransk försvarsindustri har därmed fått en allt viktigare position inom Nato genom bland annat utvecklingen av kärnvapendoktrinen ”framskjuten avskräckning”. Doktrinen presenterades av president Macron i våras och innebär att kärnvapenbestyckade franska flygplan av typen Rafale – tillverkade av flygjätten Dassault Aviation – ska kunna stationeras i andra länder, betydligt närmare Ryssland. Fortfarande är det emellertid Paris som helt och hållet avgör när och hur de vapnen ska användas.

För Sveriges del har fregattköpet och kärnvapensamtalen fördjupat relationen med Frankrike på ett sätt som varit politiskt otänkbart bara några år tidigare. Även om det i dagsläget inte finns några planer på franska kärnvapen på svensk mark i fredstid, har försvarsminister Pål Jonson (M) konstaterat att det inte helt går att utesluta i händelse av krig.

En viktig anledning till den svenska regeringens återhållsamma ton torde vara den politiska osäkerheten i Paris. För även om samtalen om kärnvapensamarbete har gett nytt liv åt det europeiska försvarssamarbetet, är den franska inrikespolitiken allt annat än enig. Den nya kärnvapendoktrinen har ännu ingen bred politisk uppbackning i det egna landet.

När Macron presenterade planerna i våras stödde sig regeringen på opinionssiffror som visade att 59 procent av fransmännen var positiva till att med franska kärnvapen skydda andra EU-länder. Men fyra av tio var skeptiska – och bland de mest högljudda kritikerna finns högerpopulisten Marine Le Pen. Hon leder opinionen inför presidentvalet nästa år och har avfärdat initiativet som en ”pr-kupp” i en politisk verklighet som hon menar tjänar andra intressen än Frankrikes.

Le Pen har under de senaste åren arbetat hårt för att närma sig sin nya väljarbas i de östra delarna av Frankrike, men hennes parti, Nationell samling, har också förespråkat att landet ska lämna Natos gemensamma kommandostruktur. Den linje som man driver i dag är långt ifället ifrån vad som gällde 2022, när partiet så sent som i april det året argumenterade för ett ”strategiskt närmande” till Ryssland.

Även på vänsterkanten finns ett starkt motstånd mot Nato-samarbetet. Vänsterradikale politikern Jean-Luc Mélenchon, som i mätningarna ligger tvåa inför valet, anser att alliansen är ett instrument för USA:s inflytande i Europa och har förespråkat att hela det nuvarande samarbetet ska avvecklas. Om han fick bestämma skulle det sannolikt innebära att Frankrike inte skulle delta i en väpnad konflikt – inte heller för att försvara en Nato-allierad som Sverige.

Trots osäkerheten finns det emellertid signaler som pekar i en annan riktning. Företrädare för de mittenorienterade partierna Édouard Philippe och Raphaël Glucksmann – båda med goda chanser i nästa års val – har anslutit sig till Macrons mer EU-vänliga linje och uttryckt stöd för ett förstärkt europeiskt försvarssamarbete.

Vart Frankrike står i frågan är alltså alltjämt ovisst – och frågan har därmed blivit en av de viktaste säkerhetspolitiska frågorna för hela Europa. Svaret på hur den svensk-franska vänskapen utvecklas kommer vi dock inte att få förrän efter nästa års franska presidentval.