EU-topparnas nya varningar för ryska hotet: ”Finns en anspänning”

Flera tunga europeiska ledare varnar nu för att Ryssland kan vara på väg att trappa upp konflikten med Nato. Varningarna kommer efter en period med intensifierade drönarattacker, hybridhot och ovanliga underrättelsemöten där flera länders underrättelsechefer har delat information om ryska aktiviteter i Europa.

Den senaste tidens utveckling har skapat en oro som sträcker sig långt bortom enskilda incidenter. Det handlar inte längre om enstaka händelser, utan om ett mönster som många regeringar tolkar som en medveten strategi från Moskva. Flera underrättelsetjänster har i ovanlig ordning varnat för att Ryssland kan vara berett att gå längre än tidigare i sin konfrontation med väst.

– Då ligger man nära ett väldigt allvarligt läge, säger Kjell Engelbrekt, expert på Försvarshögskolan.

Han pekar på att hybridhot länge har varit en del av Rysslands metodik, men att det nu handlar om en bredare och mer riskfylld användning av verktyg som sabotage, desinformation, it-attacker och drönaroperationer. Dessa handlingar är ofta utformade för att ligga under tröskeln för väpnad konflikt, vilket gör det svårt för Nato att svara med konventionella medel. Syftet kan vara att skapa splittring, tvinga alliansen till dyra motåtgärder och testa gränserna för vad väst tolererar.

Det som gör de ovanliga underrättelsemötena särskilt anmärkningsvärda är att de i vanliga fall hålls i det fördolda. Att de nu kommit till allmän kännedom kan i sig vara en signal till Moskva. Flera Natoländer har inrättat särskilda enheter för att hantera hybridhot, men det finns ännu inga tydliga regler för hur alliansen ska svara när en angripare varken bekräftar eller förnekar inblandning.

Särskilt Östersjön har blivit en het punkt. Där finns en lång rad undervattenskablar, gasledningar och annan kritisk infrastruktur som förbinder de nordiska och baltiska länderna med resten av Europa. Flera skador på kablar under de senaste åren har utretts som möjliga sabotage, och drönarobservationer över militära anläggningar har rapporterats från flera håll. Nato har svarat med att öka sin militära närvaro i regionen, och länderna runt Östersjön har skärpt samarbetet kring övervakning och skydd av infrastruktur.

Bakgrunden är den kraftiga förändring av säkerhetsläget som följde på Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina 2022. Nato har genomfört den största förstärkningen av sitt östra försvar sedan kalla kriget, med de baltiska länderna och Polen i en nyckelroll. Finland och Sverige har gått med i alliansen, vilket har förändrat den strategiska situationen i norra Europa. Östersjön har i praktiken till stor del blivit ett Natohav, något som Ryssland med all sannolikhet uppfattar som ett hot mot sina intressen.

Tunga europeiska ledare har under de senaste veckorna valt att uttala sig om risken för en direkt konfrontation med Ryssland i ovanligt skarpa ordalag. Varningarna har förmedlats både offentligt och genom diplomatiska kanaler. I flera länder har den nationella beredskapen höjts, och krishanteringsövningar har genomförts med ett tydligare fokus på sabotage och hybridhot.

Den säkerhetspolitiska oron har också fått ekonomiska konsekvenser. Försäkringspremierna för fartygstrafik i Östersjön har stigit, och flera länder har aviserat kraftigt höjda försvarsbudgetar. Den europeiska försvarsindustrin befinner sig i en expansionsfas, med ökad efterfrågan på allt från luftvärnssystem och drönarteknik till signalspaning och cyberförsvar. Samtidigt har energimarknaden blivit alltmer känslig för säkerhetspolitiska signaler, inte minst när det gäller import av gas och skydd av infrastruktur till havs.

Vad som faktiskt ligger bakom de senaste varningssignalerna är svårt att fastställa med säkerhet. En tolkning är att Ryssland vill skapa rädsla och tvinga Nato att splittra sina resurser. En annan är att Moskva verkligen överväger en farligare upptrappning, kanske genom en provokation mot ett Natoland i syfte att testa alliansens enighet och vilja att försvara varje medlem.

Oavsett vilket menar Kjell Engelbrekt att västerländska regeringar måste ta varningssignalerna på allvar. Risken för en eskalering som ingen part fullt ut kan kontrollera är påtaglig.