Iran har kämpat med allvarliga vattenproblem under flera års tid, och situationen fortsätter att förvärras. I slutet av 2025 varnade landets president Masoud Pezeshkian för att den uteblivna nederbörden kunde tvinga myndigheterna att införa ransonering av vatten. Bakom den tilltagande vattenbristen ligger en komplex kombination av faktorer – ineffektiva jordbruksmetoder, klimatförändringarnas påverkan och en bristfällig hantering av landets vatteninfrastruktur.

Stefan Döring, forskare vid Uppsala universitet inom freds- och konfliktforskning och verksam inom forskarskolan för internationellt vattensamarbete, beskriver situationen som omfattande och djupt rotad. Han förklarar att Iran förbrukar mer vattenresurser än vad landet har tillgång till, och att problemet i princip har pågått i decennier. Under de senaste åren har dock läget försämrats markant.

Den redan pressade situationen har nu ytterligare försämrats till följd av de senaste militära attackerna mot landet. En vattenreservoar i Kuhestak, belägen nära det strategiskt viktiga Hormuzsundet, ska enligt uppgifter ha träffats vid amerikanska attacker på tisdagen. New York Times har kunnat verifiera att vattenlagren skadats genom analys av satellitbilder.

Enligt iranska myndigheter har förstörelsen av vatteninfrastrukturen lett till att cirka 20 000 människor i området stått utan tillgång till vatten. Samtidigt har temperaturen i regionen legat runt 35 grader, vilket ytterligare förvärrar den humanitära situationen för de drabbade. Döring konstaterar att skadorna på vatteninfrastrukturen har medfört att situationen blivit ännu svårare för många inom Iran, även om inte alla delar av landet är lika hårt drabbade.

Enligt tidigare rapportering från DN kan en sådan attack mot civil vatteninfrastruktur potentiellt utgöra ett brott mot krigets lagar. Frågan om legitimiteten i sådana militära åtgärder mot civila anläggningar fortsätter att diskuteras i det internationella samfundet.

Vattentillgången i krigsdrabbade länder riskerar att påverkas på flera sätt. De direkta effekterna innefattar förstörelse av vatteninfrastruktur som pumpstationer, reningsverk och reservoarer. Men även mer indirekta konsekvenser uppstår, exempelvis genom att det blir betydligt svårare att transportera vatten till drabbade områden när vägar och transportsystem skadas eller blir osäkra att använda.

När alla dessa faktorer samverkar i ett land som redan lider av torka och andra effekter av klimatförändringarna blir situationen synnerligen allvarlig, betonar Döring. Den tilltagande vattenbristen riskerar att skapa social oro bland befolkningen, något som den iranska staten med stor sannolikhet är medveten om.

Forskaren bedömer att den iranska regimen troligtvis kommer att ta med sig denna interna press in i pågående förhandlingar om fred med USA. Den förvärrade vattensituationen drabbar direkt den iranska befolkningen på ett mycket mer påtagligt sätt än när militära mål träffas, vilket skapar en press underifrån på landets ledning.

När det gäller förhandlingspositionen mellan USA och Iran menar Döring att skadorna på vatteninfrastrukturen stärker USA:s ställning. Den interna press som Iran möjligen upplever på grund av den tilltagande vattenbristen beror på en kombination av ekonomiska och politiska faktorer inom landet. Det handlar om regeringens förmåga att tillgodose befolkningens grundläggande behov, något som är avgörande för den politiska stabiliteten.

Trots vattenfrågornas centrala betydelse för den iranska befolkningen är detta ingen känd punkt i de pågående samtalen mellan de stridande parterna. Detta kan tyckas märkligt med tanke på den humanitära dimensionen och de potentiella konsekvenserna för den civila befolkningen.

Situationen i Iran illustrerar den komplexa samverkan mellan klimatförändring, resurshantering och väpnade konflikter. När länder som redan kämpar med miljömässiga utmaningar också drabbas av militära attacker mot kritisk infrastruktur, kan konsekvenserna för civilbefolkningen bli omfattande och långvariga. Den iranska vattenkrisens utveckling kommer sannolikt att fortsätta påverka både den interna politiska situationen och de internationella förhandlingarna under den närmaste framtiden.