Hela New York talar om det ”stela handslaget” mellan Giuliani och Mamdani

Vid minnesceremonin på Ground Zero i New York fanns en scen som fångade blickarna när 25-årsdagen av attackerna mot World Trade Center högtidlighölls: Rudy Giuliani och Zohran Mamdani skakade hand. De två männen, som representerar var sin ände av New Yorks politiska spektrum, möttes på den plats där staden en gång sårades.

Rudy Giuliani, som var borgmästare i staden när tvillingtornen föll, har en särställning i 11 september-berättelsen. Hans ledarskap under de kaotiska timmarna efter attacken gjorde honom till en nationell symbol för styrka. Bilden av honom med en megafon bland rasmassorna är ett av de mest ikoniska ögonblicken från den dagen. Sedan dess har hans eftermäle skrivits om i grunden. Giuliani har blivit en centralgestalt i försöken att riva upp presidentvalet 2020, anklagats för förtal efter att ha spridit osanna uttalanden om valarbetare i Georgia, och fått sin advokatlicens indragen. För många nyare generationer är han inte längre hjälten från 11 september, utan en sinnebild för den politiska polariseringen i USA.

Zohran Mamdani, ledamot i New Yorks stadsfullmäktige, är på många sätt Giulianis motpol. Han har profilerat sig som en skarp kritiker av bostadspolitiken, av polisvåld och av fastighetsägare som han menar pressar vanliga New Yorkare. Hans politiska projekt handlar om att flytta makten från etablissemanget till gräsrötterna. Som socialist och progressiv röst inom demokratiska partiet har han drivit frågor om hyresreglering, kollektivtrafik och sociala skyddsnät. Han är en av de få i stadspolitiken som tydligt identifierar sig som socialist. Han tillhör en ny generation politiker som vuxit fram ur de senaste årens kriser – från pandemin till bostadsbristen – och som sällan drar sig för att utmana stadens mäktigaste intressen.

Vid ceremonin på Ground Zero deltog ett stort antal politiker, anhöriga och räddningspersonal. Sedan 2001 har minneshögtiden följt en fast struktur: namn på de omkomna läses upp, tysta stunder hålls klockan 08.46 och 09.03, när de två planen flög in i byggnaderna. Men årets ceremoni var den första som hölls sedan 25 år passerat, och därmed den sista som kan räknas in i en ren överlevnadshistoria. Flera talare betonade att en hel generation nu har vuxit upp utan att ha upplevt attacken – men ändå lever med dess konsekvenser. Det pågår en diskussion om hur minnet ska föras vidare när de som var med inte längre kan berätta. Många anhöriga bär fortfarande på en sorg som aldrig läkt, och ceremonin är för dem en dag då smärta och stolthet blandas.

I det sammanhanget blev handskakningen mellan Giuliani och Mamdani en symbol. Giuliani, som på senare år dragit sig tillbaka från offentligheten, valde att närvara vid årets högtidlighållande. Det var ett återbesök på en plats där hans rykte en gång räddades, paradoxalt nog genom en katastrof. Mamdani, som representerar en yngre generation politiker, har ofta sagt att man måste se framåt. Ändå stod han där, med stadens historia som fond.

Reaktionerna på bilden lät inte vänta på sig. I sociala medier tolkades handskakningen på vitt skilda sätt. En del såg den som ett prov på mognad och respekt mitt i en tid av djup splittring. Andra avfärdade den som ett kalkylerat politiskt utspel. Några påminde om att Giuliani under de senaste åren rört sig i högerextrema kretsar, medan Mamdani förespråkat politik som Giuliani själv kallat socialistisk och farlig. Att de två kunde stå öga mot öga utan att konflikten briserade är ändå, i ett polariserat politiskt landskap, anmärkningsvärt.

Varje år väcks också frågor om ceremonins politiska laddning. Anhöriga till offren har vid flera tillfällen klagat på att politiker utnyttjar minnesstunden för att posera framför kameror. I år var det inte annorlunda. Samtidigt som talarna vädjade till enhet fortsatte debatten om säkerhetspolitik, invandring och nationell identitet nästan parallellt. 11 september används fortfarande som argument i frågor som sträcker sig från övervakning till krigföring, och varje år försöker nya aktörer knyta sig till den smärta som nationen delar. Forskare har också pekat på att minnet av 11 september är en berättelse som ständigt återberättas och omförhandlas.

I bakgrunden märktes också de andra kraschplatserna. Pentagon i Washington och ett fält i Shanksville, Pennsylvania, höll egna ceremonier. Men det var bilden från New York – den forne borgmästaren och den yngre politikern, som skakade hand – som blev den bestående symbolen för årets 25-årsmärke. Kanske var det bara en artighet. Kanske ett sätt att visa att motsättningar kan övervinnas, åtminstone för en stund. Men den kommer sannolikt att finnas kvar i bildarkivet, inte som en kommentar om vad som hände den 11 september 2001, utan som en bild på ett land som fortfarande försöker förstå vad det var som hände med det efteråt.