Kaos på vägarna genom Syrien när oljan tar landvägen

Ny exportväg återupplivar Iraks oljeindustri genom Syrien

Irak har tagit ett historiskt kliv för att säkra sin oljeexport genom ett nytt avtal med Syrien. I början av april undertecknades en överenskommelse mellan Damaskus och Bagdad som öppnar upp en transportväg som inte använts på 20 år. Avtalet innebär att hundratusentals ton irakisk råolja nu kan transporteras genom Syrien med slutdestination Europa.

För Irak handlar det om en livlina för landets ekonomi. Oljeexporten står för omkring 90 procent av landets inkomster, och situationen i Hormuzsundet har länge utgjort ett hot mot denna viktiga exportväg. Det nya avtalet erbjuder ett alternativ som minskar Iraks sårbarhet för geopolitiska spänningar i regionen.

De senaste 14 åren har inbördeskriget i Syrien utgjort ett effektivt hinder för denna transportrutt, men nu ser båda länderna ekonomiska fördelar med samarbetet. För Syrien innebär avtalet välbehövliga intäkter på såväl statlig som privat nivå, då den omfattande lastbilstrafiken förväntas stimulera den inhemska konsumtionen längs transportrutterna.

Verkligheten visar dock att infrastrukturen inte är redo för denna plötsliga trafikökning. Undermåliga vägar och bristfälliga gränsövergångar har skapat enorma flaskhalsar. Lastbilschaufförer rapporterar om förfärliga förhållanden med köer som kan sträcka sig över två veckor i ökenhettan vid den irakiska gränsen.

”Avtalet har gjort det möjligt att lösa Iraks problem med att få avsättning för sina lager, och vi får en god inkomst från det,” säger Ahmed Kubaji, vicepresident för det syriska oljebolaget, som är uppenbart nöjd med att Syrien nu spelar en central roll i Iraks oljeexport till Europa.

Inne i Syrien väntar ytterligare utmaningar för chaufförerna. Det saknas grundläggande faciliteter som anpassade parkeringsplatser, sovplatser och matlagningsutrustning. Trafiksäkerheten utgör också ett allvarligt problem – förare tvingas ofta vänta mitt i trafiken, vilket redan har lett till flera olyckor.

Avtalet har dock satt fart på moderniseringsplaner inom den syriska oljeindustrin. Raffinaderiet i Baniyas, som tidigare varit inaktivt på grund av kriget, genomgår nu en omfattande upprustning för att kunna hantera de nya oljeflödena. Det långsiktiga målet är ännu mer ambitiöst: att rehabilitera den gamla pipeline som byggdes på 1950-talet mellan Kirkuk i Irak och Baniyas i Syrien.

Denna pipeline skulle drastiskt öka effektiviteten i oljetransporten jämfört med nuvarande lastbilstrafik. Samtidigt finns planer på att bygga nya reservoarer i både Baniyas och Tartous, vilket skulle fördubbla den nuvarande lagringskapaciteten för olja.

Samarbetet representerar ett betydelsefullt skifte i regionens oljepolitik. Efter årtionden av konflikt och sanktioner öppnas nu en alternativ exportväg som kan omforma maktbalansen i Mellanösterns energisektor. För Syrien innebär det ett steg mot ekonomisk återhämtning efter ett förödande inbördeskrig, medan Irak får minskad beroende av Hormuzsundet.

Trots de positiva ekonomiska utsikterna för båda länder är avtalet inte utan kontroverser. Internationella observatörer har noterat att detaljerna kring överenskommelsen är höljda i dunkel. Det är fortfarande oklart exakt hur avtalet mellan Syrien och Irak är utformat, vilka ekonomiska villkor som gäller och hur intäkterna fördelas.

Samtidigt väcker samarbetet frågor om sanktionsefterlevnad, särskilt med tanke på att Syriens regering under president Assad fortfarande är föremål för omfattande internationella sanktioner. Hur Europa, som är slutdestination för oljan, ställer sig till denna nya transportrutt återstår att se.

För lokalbefolkningen i Syrien längs transportrutterna är bilden blandad. Den ökade ekonomiska aktiviteten välkomnas, men miljöpåverkan och säkerhetsrisker från den intensiva lastbilstrafiken skapar oro. Det återstår att se om infrastrukturinvesteringar kommer att hålla jämna steg med den ökade belastningen på landets redan ansträngda vägnät.