Karin Eriksson: Trumps ombytlighet är största hotet mot avtalet

Natten till lördagen valde USA:s president Donald Trump att tona ner den kris som under vintern hotade att spräcka Nato. I ett inlägg på Truth Social skrev han att ingen tidigare president kunnat hantera Grönlands strategiska betydelse – men att han själv nu permanent och slutgiltigt gjort det.

Budskapet kan läsas som en reträtt från hoten om en annektering av världens största ö. Redan i vintras backade Trump från de mest långtgående uttalandena, men varken Köpenhamn eller Nuuk litade på beskeden. Under våren varnade danska och grönländska politiker upprepat för att krisen var långt ifrån över.

Nu märks dock en försiktig optimism. Grönlands utrikesminister Múte B Egede, tidigare regeringschef på ön, säger i en intervju med mediebolaget KNR att det nya avtalet erkänner grönländarnas rätt till självbestämmande. Även Nato välkomnar uppgörelsen och menar att den bidrar till säkerhet, stabilitet och samarbete i Arktis.

Framför allt slipper försvarsalliansen en situation där ett medlemsland utgör ett hot mot ett annat. I januari varnade Danmarks statsminister Mette Frederiksen i en intervju med Danmarks Radio för att Grönlandskrisen var ett existentiellt hot mot Nato. Som mest spänt var läget när soldater från Sverige, Norge, Frankrike, Storbritannien och Tyskland fick markera närvaro på grönländsk mark. För Frederiksen kan uppgörelsen innebära slutet på sju turbulenta år.

Trump har talat om att ”köpa Grönland” sedan sensommaren 2019, under sin första presidentperiod. Efter återkomsten till Vita huset i januari förra året fick hoten förnyad tyngd. Med den militära insatsen i Venezuela började administrationen lägga grunden för det som beskrevs som Donroe-doktrinen – en uppdatering av Monroe-doktrinen, idén att USA har rätt att dominera det västra halvklotet.

Någonstans tappade Trump fokus. USA drogs in i ett krig mot Iran, vilket sannolikt är ett skäl till att Vita huset nu vill få bort Grönland från dagordningen. Trump behöver en framgång, och avtalet som ska undertecknas vid FN:s generalförsamling i nästa vecka får helt enkelt duga.

Krisen har satt ljus på Arktis säkerhetspolitiska betydelse. Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina har gjort att Nato prioriterar regionen högre än på decennier, och Sveriges och Finlands inträde i alliansen har flyttat fokus ytterligare norrut. För de nordiska länderna har Grönlandskrisen varit en påminnelse om att trycket på regionen nu kommer från flera håll.

Grönlands strategiska betydelse handlar inte bara om militär närvaro. Ön beräknas ha några av världens största fyndigheter av sällsynta jordartsmetaller, som är avgörande för allt från mobiltelefoner till vindkraftverk och avancerade vapensystem. Kina dominerar i dag marknaden, och både USA och EU har länge försökt minska sitt beroende av kinesisk export. Den smältande isen har dessutom öppnat nya sjövägar i Arktis, vilket gör Grönlands läge mellan Nordamerika och Europa allt viktigare i en tid av hårdnande stormaktskonkurrens.

För Grönland har frågan också en inrikespolitisk dimension. Ön har under lång tid drivit en linje om ökat självstyre, och opinionen har varit tydligt negativ till ett amerikanskt övertagande – trots Washingtons löften om investeringar och ekonomisk utveckling. Att Egede nu uttalar sig positivt om avtalet är därför betydelsefullt. En stor del av befolkningen ser sig inte som dansk, men inte heller som amerikan.

Vita huset lyfter fram att uppgörelsen motar bort kinesiska och ryska intressen i Arktis. Men USA har sedan tidigare rätt att ha militära baser på Grönland genom försvarsavtalet från 1951, och det var Washington som valde att minska sin närvaro i regionen efter kalla kriget. Den amerikanska närvaron i Arktis har under lång tid varit betydligt mindre än vad många bedömare ansett nödvändigt.

Trump hävdar att det nya avtalet gäller för evigt – även om Grönland skulle frigöra sig från det danska kungariket och även om Nato skulle falla samman. I själva verket är presidentens ombytlighet det största hotet mot hållbarheten. Makthavarna i Köpenhamn, Nuuk och Bryssel lär vara nöjda om uppgörelsen håller i 780 dagar – fram till nästa presidentval i USA.