Kina lämnar Iran i sticket efter amerikansk attack

Både Iran och Venezuela har länge betraktats som nära allierade till Kina, men när USA nyligen genomförde en attack mot Iran valde Peking att hålla sig till diplomatiska protester. Detta avslöjar begränsningarna i Kinas strategiska partnerskap och visar att ekonomiska intressen väger tyngre än ideologiska band.

Attacken mot Iran slår särskilt hårt mot Kina. Landet är den största importören av iransk olja och står för hela 80 procent av Irans oljeexport. Denna handel har fungerat som en livlina för den internationellt isolerade iranska regimen, som under lång tid kunnat sälja sitt svarta guld till Kina till kraftigt rabatterade priser.

Kinas engagemang i Iran sträcker sig dock långt bortom oljehandeln. 2021 undertecknade länderna ett omfattande strategiskt samarbetsavtal där Kina förbinder sig att investera 400 miljarder dollar i Iran under en 25-årsperiod. Peking har även hjälpt Iran att bryta sin internationella isolering genom att välkomna landet i viktiga regionala sammanslutningar som BRICS – en grupp framväxande ekonomier – och Shanghai Cooperation Organization (SCO), ett säkerhets- och ekonomiskt samarbetsorgan där bland annat Ryssland och flera centralasiatiska stater ingår.

Trots dessa omfattande ekonomiska och diplomatiska band stannar Kinas stöd vid fördömande ord när det verkligen gäller. Militärt stöd till Iran är inte ens på tal. Detta följer ett traditionellt kinesiskt tillvägagångssätt där landet undviker direkta väpnade konflikter, särskilt sådana som skulle kunna sätta relationerna med USA på spel.

En bidragande faktor till Kinas försiktiga hållning kan vara förväntningarna kring Donald Trumps planerade besök i Peking senare i mars. Tecken tyder på att Trump vill förbättra relationerna med Kina, något som vore välkommet för Peking vars ekonomiska tillväxt har tappat fart. Att provocera den amerikanska administrationen genom ett mer robust stöd till Iran skulle kunna äventyra dessa potentiella framsteg.

Det är också viktigt att notera att Kina aldrig har utlovat militärt stöd till Iran eller andra partners i det så kallade globala syd. Närmandet till Teheran har främst handlat om ekonomiska intressen, att stärka sitt inflytande i Mellanöstern och att alliera sig med en partner som delar Kinas vision om en ny världsordning där USA:s dominans minskar.

De långsiktiga konsekvenserna av attacken för Kina-Iran-relationen är fortfarande oklara. Om den iranska regimen lyckas hålla sig kvar vid makten, men i ett försvagat tillstånd, kan det öka Teherans beroende av Peking ytterligare. Detta skulle potentiellt stärka Kinas förhandlingsposition och inflytande över den oljerika nationen.

Kina kan också dra nytta av den splittring som attacken har orsakat i de transatlantiska relationerna. Europeiska ledares reaktioner har varit återhållsamma, och i vissa fall till och med kritiska mot USA:s agerande. En sådan splittring mellan Europa och USA passar väl in i Kinas strategiska mål att försvaga västvärldens enighet.

På kort sikt står Kina dock inför konkreta utmaningar. Attacken har lett till högre oljepriser, vilket påverkar den kinesiska ekonomin negativt, även om landets tillgång till rabatterad rysk olja kan mildra effekten något. Dessutom omkom en kinesisk medborgare i attacken, och Kina har tvingats evakuera över 3 000 landsmän från Iran.

Situationen illustrerar den svåra balansgång som Kina försöker upprätthålla i Mellanöstern: att odla starka ekonomiska band med regionala makter som Iran utan att hamna i direkt konfrontation med USA. När det verkligen gäller verkar Peking prioritera pragmatism och ekonomiska intressen framför ideologisk solidaritet med sina självutnämnda allierade.