Michael Winiarski: Varför beundrar ultrahögern Putin?

En våg av högerradikal nationalism håller på att rita om den politiska kartan i Europa. Partier som vuxit fram i flera länder förenas i missnöje med ekonomin, globaliseringen, invandringen och brottsligheten. De delar också en djup skepsis mot EU, en rädsla för människor av annat ursprung och en påfallande förståelse för Ryssland.

Den nya vågen är en del av en längre politisk förskjutning i Europa. I Ungern har Viktor Orbán i nästan två decennier lett en regering som gång på gång kolliderat med EU:s rättsstatliga principer. I Italien sitter sedan 2022 en högerregering under Giorgia Meloni. Det som nu sker i Tyskland, Frankrike och Polen bedöms dock som mer avgörande, eftersom dessa länder utgör kärnan i EU:s ekonomiska och politiska samarbete.

Utvecklingen kan få konkreta konsekvenser redan inom ett år. I Tyskland, Europas största ekonomi, leder det Rysslandsvänliga partiet AFD opinionsmätningarna. I Frankrike kan Marine Le Pen och Nationell samling ta hem presidentvalet våren 2027. Senare samma år kan en högerradikal regering återta makten i Polen. Tyskland, Frankrike och Polen är alla centrala länder för EU:s beslutsfattande, och ett politiskt skifte i dessa tre länder skulle hota både unionens enighet och stödet till Ukraina.

Betydelsen kan knappast överskattas. Tyskland är EU:s ekonomiska motor, Frankrike är kärnvapenmakt och permanent medlem i FN:s säkerhetsråd, och Polen har blivit en central knutpunkt för västerländskt stöd till Ukraina. En kursändring i dessa länder skulle få direkta effekter på europeisk handel, försvarspolitik och relationen till USA.

Kopplingen till Donald Trumps Maga-rörelse är påtaglig. Elon Musk och Trump har hyllat AFD:s valframgång i Sachsen-Anhalt, en delstat i östra Tyskland. När vicepresident JD Vance deltog i säkerhetskonferensen i München förra året valde han att träffa AFD-ledaren Alice Weidel snarare än förbundskanslern. Detta ligger i linje med Trumps nationella säkerhetsstrategi, som uttryckligen stödjer ett ”patriotiskt motstånd” i Europa.

De högerradikala rörelserna har mer gemensamt än invandringsmotstånd. De är också kritiska till frihandel, internationell rätt, hbtq-rättigheter och det demokratiska etablissemanget. Den hållningen skapar en ideologisk brygga till såväl Washington som Moskva. För Putin är partifärg och ideologi av underordnad betydelse. Huvudmålet är att försvaga och splittra EU.

Putin har utnyttjat det på flera sätt. Han har öppet stöttat Marine Le Pen, AFD och Ungerns Viktor Orbán. Samtidigt har Kreml bedrivit spioneri, påverkansoperationer, hybridkrigföring, sabotage och infiltrationsförsök i europeiska regeringar. Med Trump i Vita huset har Rysslands position stärkts ytterligare. Sanktionerna har mjukats upp, personer i Trumps närhet som Steve Witkoff och Jared Kushner har diskuterat rysk-amerikanska affärer, och det amerikanska stödet till Ukraina har minskat kraftigt.

Situationen skapar ett dilemma för Europas högernationalister. De har ingen medkänsla med Ukraina och delar Trumps beundran för auktoritära ledare. Samtidigt finns en nedärvd antiamerikanism inom delar av rörelsen, och den har förstärkts av USA:s tullkrig mot Europa, hotet mot Grönland och USA:s agerande mot Iran. Den så kallade populistiska internationalen är därför långt ifrån enad. Ideologin utgår från den egna nationens intresse, vilket gör att lojaliteter kolliderar.

Sprickorna blir allt tydligare. Marine Le Pen talar om franskt ”strategiskt oberoende” från både USA och Ryssland, och hon har de senaste åren tonat ned sin tidigare Rysslandsvänliga linje. Nigel Farage, ledare för brittiska Reform UK, har tagit avstånd från Trump och säger att AFD:s stöd för Putin är svårt att förstå. AFD och den italienske ultranationalisten Roberto Vannacci intar däremot en fortsatt Rysslandsvänlig hållning.

Det finns en historisk paradox i den hållningen. Under andra världskriget var Tyskland och Italien dödfiender till Sovjetunionen, åtminstone efter att pakten mellan Hitler och Stalin kollapsade 1941. Ändå tycks dagens ultranationalister i dessa länder bortse från att Rysslands krig mot Ukraina uppvisar drag som påminner om Nazitysklands övergrepp mot grannländer och folkgrupper som ansågs mindervärdiga. Den historiska okänsligheten väcker frågor om hur en framtida europeisk säkerhetsordning ska kunna formas.

De kommande valen i Tyskland, Frankrike och Polen blir ett avgörande test för EU:s sammanhållning. Om Rysslandsvänliga partier får regeringsmakt i flera av unionens kärnländer kan sanktionerna mot Moskva, Natos framtid och relationerna till USA snabbt komma att omprövas. Europa står inför en period där gamla lojaliteter sätts på prov och nya politiska allianser kan ta form.