FN befinner sig i en av sina svåraste kriser sedan organisationen grundades. På marken i världens konfliktzoner märks det konkret: mödrar nekas mat till sina undernärda barn, tusentals fredsbevarande soldater kallas hem, och säkerhetsrådet står paralyserat av stormaktskonflikter. Samtidigt närmar sig ett av de mest avgörande vägvalen i organisationens historia – valet av ny generalsekreterare efter António Guterres.
Guterres, som tillträdde 2017 med löftet om reform och förnyelse, lämnar ett FN som är djupare splittrat än på årtionden. Kriget i Ukraina har åter aktualiserat frågan om vetorätten i säkerhetsrådet, där Ryssland gång på gång blockerat åtgärder. Samtidigt har konflikten i Gaza blottlagt organisationens oförmåga att skydda civila, och i Sudan pågår en humanitär katastrof som många bedömare beskriver som glömd av omvärlden.
Biståndsorganisationer som World Food Programme och Unicef har upprepade gånger varnat för att de tvingas prioritera bort hjälpinsatser på grund av bristande finansiering och bristande tillträde. I flera länder i Sahel-regionen, där extremism och klimatförändringar driver miljontals människor på flykt, har situationen förvärrats dramatiskt. Att mödrar nekas mat till sina undernärda barn är inte längre ett undantag utan en del av en systematisk verklighet i områden där stridande parter använder svält som vapen.
De fredsbevarande insatserna, en gång FN:s stolthet, genomgår nu en kraftig nedskärning. Missioner som Minusma i Mali har avvecklats efter att landets militärregering krävt att styrkorna lämnar. Liknande mönster syns i andra delar av Sahel, där militärkupper har skapat nya allianser och vänt sig bort från västvärlden. Tusentals soldater och poliser har kallats hem, vilket lämnat ett vakuum som lokala väpnade grupper snabbt utnyttjat.
Säkerhetsrådets paralysering är inget nytt fenomen, men den har aldrig varit så påtaglig som nu. De fem permanenta medlemmarna – USA, Ryssland, Kina, Storbritannien och Frankrike – använder sina vetorätter i en utsträckning som undergräver rådets legitimitet. Ryssland har sedan invasionen av Ukraina utnyttjat vetot fler gånger än något annat land i modern tid. Kina har i sin tur blockerat beslut rörande Myanmar och andra frågor där man har egna intressen. Resultatet är ett säkerhetsråd som sällan enas om annat än symboliska uttalanden.
Mot denna bakgrund blir valet av Guterres efterträdare av avgörande betydelse. Processen, som formellt inleds under hösten, sker enligt en roterande princip där nästa generalsekreterare traditionellt ska komma från en annan region än den avgående. Guterres är europé, vilket innebär att kandidater från Asien, Afrika eller Latinamerika nu har störst chans. Flera namn har redan nämnts i diplomatiska kretsar, däribland tidigare statsministrar och framstående FN-diplomater från bland annat Ghana, Indien och Colombia.
Men frågan är om ett byte av person räcker. Många bedömare menar att krisen är strukturell och att FN-systemet behöver en djupare reform. FN:s generalförsamling har länge varit maktlös i förhållande till säkerhetsrådet, och utvecklingsländer har under decennier krävt en rättvisare representation. Afrikanska länder har exempelvis länge efterfrågat permanenta platser i säkerhetsrådet, en fråga som ständigt skjuttits på framtiden.
Samtidigt är FN fortfarande den enda arena där världens länder formellt kan mötas, förhandla och skapa gemensamma normer. Klimatavtalet från Paris, Agenda 2030 och många andra internationella åtaganden har sitt ursprung i FN:s arbete. Organisationen hanterar också allt från flyktingars rättigheter till nedrustningsfrågor och pandemibekämpning.
Guterres, som nyligen fyllt 75 år, har beskrivit sin tid som generalsekreterare som en kamp i motvind. Han har upprepade gånger varnat för att världen är på väg mot en ”sönderfallande” ordning där stormakterna återigen tävlar om inflytelsesfärer. Hans efterträdare ärver inte bara ett organisatoriskt ledarskap, utan också uppgiften att återupprätta förtroendet för en institution som många redan avskrivit som irrelevant.
Frågan om vem som kan rädda FN är därför felställd. Ingen enskild person kan ensam återställa organisationens trovärdighet. Det som krävs är politisk vilja från medlemsländerna – inte minst stormakterna – att återigen se FN som ett redskap för gemensamma lösningar snarare än en spelplan för maktkamp. Valet av ny generalsekreterare blir ett första test på om något sådant är möjligt.
