Nathan Shachar: Tabubelagd statistik utlöser strid om migrationen i Spanien

Baskiens beslut att publicera officiell statistik över brottslighet bland utlandsfödda har vållat ont blod mellan den spanska regeringen i Madrid och det baskiska regeringspartiet PNV. Publiceringen har lett till skarp kritik från premiärminister Pedro Sánchez håll, och den har snabbt blivit en påminnelse om hur sköra de politiska allianserna i Spanien är.

Konflikten handlar inte bara om siffror och kriminalitet. Den spelar ut i ett politiskt landskap där Sánchez och PNV är beroende av varandra för att sitta kvar vid makten. Sánchez socialdemokratiska parti PSOE styr Spanien med en minoritetsregering och behöver PNV:s röster i den nationella kongressen för att få igenom budgetar och annan viktig lagstiftning. PNV i sin tur behöver PSOE:s stöd i Baskiens parlament för att behålla kontrollen över regionen. Det ömsesidiga beroendet gör att även en enskild fråga som brottsstatistik kan bli en politisk mina.

Baskien är sedan länge en av Spaniens mest självstyrande regioner, med eget skattesystem, egen polis och ett starkt regionalt politiskt landskap. PNV, Baskiska nationalistpartiet, har dominerat regionen under lång tid och för en politik som ofta syftar till att stärka det baskiska självbestämmandet. Samtidigt samarbetar partiet med Madrid när det gäller nationell politik, vilket gör att relationen till de socialistiska regeringarna i Spanien alltid varit pragmatisk men känslig. Att PNV nu driver en fråga som skapat friktion med Sánchez visar hur även etablerade samarbeten kan sättas på prov.

Publiceringen av brottsstatistik uppdelad efter födelseland har väckt reaktioner i hela Spanien. Kritiker menar att sådana uppgifter riskerar att stigmatisera utlandsfödda grupper och späda på främlingsfientliga berättelser om migration och otrygghet. Att lyfta fram just utlandsföddas brottslighet utan att samtidigt sätta den i ett bredare sammanhang riskerar att ge en skev bild av verkligheten, enligt dem som varnat för beslutet. Försvarare av publiceringen hävdar å andra sidan att medborgare har rätt till transparent statistik och att öppenhet kan motverka ryktesspridning och desinformation. De menar att statistiken inte säger något om etnicitet eller nationalitet som sådan, utan att den kan användas för att föra en mer faktabaserad samhällsdebatt.

I Spanien är migration en fråga som ständigt ligger nära ytan. Landet har under lång tid varit en av Europas viktigaste inkörsportar för människor från Afrika och Latinamerika, och migrationspolitiken är högt prioriterad i såväl nationell som regional politik. Olika regioner har olika erfarenheter av mottagande och integration, och därför blir också sättet att redovisa statistik en politisk fråga med starka symbolvärden. Baskien har historiskt haft en mer restriktiv hållning i vissa invandringsfrågor än exempelvis Katalonien eller Andalusien, även om regionen också har ett mångkulturellt samhälle.

Den nuvarande konflikten väcker också frågor om hur långt ett regionalt självstyre kan gå innan det kolliderar med den nationella linjen. Madridregeringen har under flera år försökt hålla en samlad linje i frågor som rör migration och brottslighet, och det är känsligt när en region med så stark autonomi som Baskien väljer att gå sin egen väg. Sánchez har därför hamnat i ett svårt läge: att öppet kritsera Baskien kan skada relationen med PNV, men att tiga kan uppfattas som att regeringen accepterar en politik som den egentligen inte vill stå för.

Liknande debatter har förekommit i andra europeiska länder, där politiker emellanåt föreslagit att kriminalstatistik ska brytas ner efter födelseland eller etnisk bakgrund. Förslagen har ofta mötts av skarp kritik från människorättsorganisationer och forskare, som pekat på risken att statistik används för att skapa misstänkliggörande av hela grupper. Samtidigt finns det en efterfrågan på mer detaljerad statistik bland medborgare och politiker som vill ha ett underlag för att diskutera integration och trygghet. Den balansgången är inte unik för Spanien, men den blir särskilt tydlig när den kopplas till regionala maktkamper.

För Sánchez och PNV handlar frågan ytterst om tillit. Utan PNV:s stöd i Madrid kan regeringen inte styra, och utan PSOE:s stöd i Baskien kan PNV förlora makten. Det innebär att ingen av parterna har råd att låta konflikten växa sig alltför stor. Samtidigt befinner sig båda i situationer där de måste visa handlingskraft inför sina egna väljare. För Sánchez är det viktigt att framstå som en ledare som inte accepterar stigmatiserande politik, medan PNV vill visa att partiet värnar baskiska intressen även när det innebär att gå emot Madrid.

Vad som händer härnäst är oklart. Frågan kan mycket väl glida undan i takt med att andra politiska frågor tar över, men den kan också bli en symbolfråga som försvårar framtida förhandlingar mellan regeringen och PNV. I ett spanskt politiskt klimat där varje röst räknas och där regionala partier har stort inflytande över nationell politik, är sådana här konflikter sällan helt förutsägbara. Det enda som är säkert är att brottsstatistiken i Baskien nu blivit en del av en betydligt större politisk berättelse om makt, beroenden och självstyre.