Sandra Stiskalo: Burnham vill dra ut på smekmånaden lite till

Tio veckor har gått sedan Andy Burnham klev genom den svarta dörren på Downing Street och tillträdde som Storbritanniens premiärminister en het julidag. Med knuten näve i en segergest lovade han att återuppliva hoppet i landet. Nu, när han håller sitt första linjetal på Labours partikonferens i Liverpool, upprepas mantrat: på de rosa plakaten som omger honom i kongresshallen står ”Hope again”.

Liverpool är ingen slumpmässig plats för konferensen. Staden är ett historiskt fäste för arbetarrörelsen och en symbol för det norra England som länge känt sig förbisett av London – samma väljargrupper som Burnham nu försöker vinna med löften om decentralisering och återindustrialisering.

För Labourpartiet innebär Burnhams entré ett trendbrott efter år av inre splittring och väljarnederlag. Hans soliga och visionära framtoning har gett partiet nytt självförtroende. Men hopp är inget självgenererande tillstånd, och kraven på konkreta resultat växer redan. Under valkampanjen lovade han 1,5 miljoner nya bostäder på fem år, en återindustrialisering av landet och en maktförskjutning från London till regionerna.

I det timslånga kongresstalet på tisdagen utökade han löfteslistan. Han talade om en ny ekonomi som tjänar människor, inte investerare – ett tydligt brott mot den marknadsliberala idétradition som präglat brittisk politik sedan Margaret Thatchers dagar. Bland de mer konkreta förslagen fanns en utbyggd social- och äldreomsorg, upphävandet av Thatchers lagstiftning som hindrar offentligt ägande av vattenbolag och ett avskaffande av momsen på hushållens elräkningar redan från torsdag. Förslaget om slopad elmoms är särskilt betydelsefullt i ett land där hushållen under flera år kämpat med bland de högsta energipriserna i Europa – ett avskaffande skulle ge snabb lättnad men också minska statens skatteintäkter.

Särskilt vattenfrågan är laddad. Sedan privatiseringen av vattensektorn på 1980-talet har bolagen kritiserats upprepade gånger för läckande ledningar, bristande underhåll och stora utdelningar till ägare snarare än investeringar i nätet. Att en brittisk premiärminister nu öppnar för att riva upp den lagstiftning som hindrar offentligt ägande signalerar en historisk omsvängning i synen på privatiserad infrastruktur.

De utlovade satsningarna väcker dock frågor om finansieringen. Den brittiska ekonomin har på senare tid visat tecken på återhämtning efter en längre period av hög inflation och svag tillväxt, men statens upplåningskostnader är fortfarande höga, inte minst jämfört med andra stora europeiska ekonomier. När BBC:s Laura Kuenssberg i söndags frågade varifrån pengarna ska tas, svarade Burnham att han ska återkomma i frågan. Han försäkrade att han inte kommer att genomföra något han inte kan stå för.

Svaren lugnar knappast finansmarknaderna. Andy Haldane, tidigare chefsekonom vid Bank of England, har beskrivit marknadens misstankar som att det rör sig om en traditionell socialistisk regering som höjer skatter och utgifter – fast med bättre TikTok-videor. Citatet fångar det spänningsfält Burnham befinner sig i: mellan väljarnas förväntningar på förnyelse och marknadens krav på finanspolitiskt ansvar.

Väljarna tycks hittills ge premiärministerns politik ett varmt mottagande. Opinionsundersökningar visar att fler britter tror att de får det bättre 2027 än i dag, och stödet för Labour har ökat sedan början av sommaren. Utvecklingen förklaras delvis av att högerpopulistiska Reform UK avslöjats med oredovisade donationer från kryptomiljardärer, men också av en så kallad Burnham-effekt: premiärministern är personligen populärare än sitt eget parti.

Samtidigt väntar svåra vägval. Brexit fortsätter att vara en infekterad fråga, inte minst för ett Labourparti som länge varit splittrat i frågan. I helgen uppmanade Londons borgmästare Sadiq Khan premiärministern att omedelbart inleda arbetet med att återansluta landet till EU. I kongresstalet medgav Burnham att brexit gjort mer skada än nytta, men hur ett eventuellt närmande till unionen skulle gå till lämnade han öppet. Även den frågan har skjutits på framtiden.

Burnham har haft två långa smekmånader: en med väljarna och en med partiet. Britterna har länge längtat efter en visionär ledare och fått en. Men ju längre tiden går, desto starkare blir kraven på svar: vad måste landet försaka för att de storslagna löftena ska infrias?