STOCKHOLM/BRYSSEL. Kamikazedrönare över Leipzig. Spioner avslöjade på en kvarterskrog i Sundbyberg. Cyberattacker mot myndigheter, anlagda bränder vid infrastruktur och påverkansoperationer som sår misstro i hela Europa.
Rysslands dolda krigföring mot väst befinner sig i en kraftig eskalering. Ändå råder fortsatt tvekan bland Europas och Natos ledare om hur attackerna ska tolkas – och framför allt hur de ska besvaras.
Det är en utveckling som oroar underrättelsetjänster på båda sidor om Atlanten. Det handlar inte om konventionella anfall med stridsvagnar eller flyg, utan om en gråzonskrigföring som utformats för att ligga precis under tröskeln för ett väpnat angrepp. Målet är att försvaga Natos sammanhållning, skada förtroendet för institutioner och slå mot samhällsviktiga funktioner utan att det formellt utlöser en militär respons.
## En bred arsenal av angrepp
De senaste månaderna har mönstret blivit allt tydligare. Drönarattacker mot civila mål i Tyskland, misstänkta mordförsök på personer som uppfattas som avhoppare, och sabotage mot järnvägar, telekomledningar och energianläggningar från Östersjön till Nordsjön. Parallellt har en våg av cyberoperationer riktats mot statsadministrationer, sjukvård och finansiella system.
Sverige har inte varit förskonat. Sundbybergshärvan, där en kvarterskrog uppges ha använts som mötesplats för rysk underrättelseverksamhet, är bara ett exempel. Säkerhetspolisen har upprepade gånger varnat för att Ryssland bedriver en intensiv underrättelseinsamling i Sverige – ofta med hjälp av personer som inte formellt har diplomatstatus, men som agerar under täckmantel av exempelvis kultur- eller näringslivsutbyten.
Även Finland, som delar en lång landgräns med Ryssland, har sett en dramatisk ökning av påverkansförsök och hybridaktiviteter. Den misstänkta instrumentella migrationen vid gränsen 2023–2024, där asylsökande medvetet dirigerades till gränsövergångar, ses som ett typexempel på rysk metodik.
## Natos tröskelproblem
Kärnfrågan för Nato är hur artikel 5 ska tillämpas när angreppen är hybrida. Ska en cyberattack mot ett elföretag i en medlemsstat betraktas som ett väpnat angrepp? Vad händer om en drönare slår ut en civil flygplats? Och hur långt kan en främmande makt gå innan alliansen tvingas agera?
Hittills har svaret varit oklart. Alliansen har antagit nya strategier för att möta hybridhot, bland annat genom att skapa en särskild ”motståndsplattform” som ska förbättra underrättelseutbytet och krisberedskapen. Men beslutsfattandet är långsamt. Många europeiska länder är oroade över att en alltför hård respons skulle kunna eskalera situationen till en öppen konflikt med kärnvapenmakten Ryssland.
Samtidigt växer kritiken. Flera östeuropeiska länder, särskilt de baltiska staterna och Polen, har länge efterfrågat tydligare riktlinjer för hur hybridattacker ska bemötas – inklusive möjligheten att genomföra egna hemliga operationer för att slå tillbaka mot rysk infrastruktur.
## Ekonomiska och politiska effekter
Osäkerheten får också ekonomiska konsekvenser. Försäkringsbolag har börjat höja premierna för företag som investerar i kritisk infrastruktur, och flera stora europeiska bolag inom sjöfart och energi har tvingats se över sina säkerhetsarrangemang. Den ryska ”skuggflottan” av åldrade tankfartyg som används för att kringgå sanktionerna utgör dessutom en pågående miljörisk i Östersjön – medan den samtidigt används för att kartlägga undervattensinfrastruktur.
Inom EU har arbetet med en ny sanktionsram mot hybridattacker accelererat. Förslaget, som bland annat ska göra det möjligt att ställa företag och enskilda inför rätt som deltar i destabiliserande verksamhet, har dock mött motstånd från länder som Ungern och Slovakien. De anser att den typen av åtgärder skulle förvärra relationerna med Moskva.
## En strategi som saknas
Problemet är inte att väst saknar förmåga att agera. Både Nato och EU har resurser, teknik och underrättelsekapacitet för att störa ryska operationer. Det som saknas är en sammanhållen strategi som tydligt definierar vad som är acceptabelt att göra – och vad som inte är det.
Experter pekar på att Ryssland medvetet utnyttjar denna gråzon. Genom att hålla angreppen under tröskeln för krig skapar Kreml en osäkerhet som i sig är ett vapen. Ju längre väst förhåller sig avvaktande, desto mer kan Ryssland normalisera sitt agerande.
Frågan är hur länge ledarna i Stockholm, Berlin och Bryssel kan tillåta sig att vänta. Trycket ökar, både från den egna befolkningen som kräver skydd, och från underrättelsetjänster som varnar för att det bara är en tidsfråga innan en hybridattack får allvarliga mänskliga konsekvenser. Frågan är inte om det kommer att ske – utan när, och om väst är redo när det väl gör det.
