Trump nobbade enskilt möte med Netanyahu

Spänningarna mellan Donald Trump och Israels premiärminister Benjamin Netanyahu har nått nya höjder inför deras senaste möte i Vita huset. Relationen mellan de två ledarna, som tidigare präglades av nära samarbete, har blivit alltmer ansträngd mot bakgrund av komplexa geopolitiska utmaningar och inrikespolitiska press.

Netanyahu hade redan innan mötet delat sina planer med flera medier – att försöka övertala Trump att attackera Kolangberget i Iran. Enligt israeliska underrättelsetjänster har centrifuger för anrikning av uran installerats på denna plats. Dessa uppgifter har väckt oro i det internationella samfundet med tanke på den potentiella utvecklingen av Irans kärnvapenprogram.

Trumps reaktion på Netanyahus mediala strategi var dock allt annat än positiv. I en intervju med Fox News uttryckte den amerikanske presidenten sin irritation öppet: ”Det kan han säga till mig direkt i stället för att gå runt och prata om det.” Uttalandet signalerar en tydlig förskjutning i tonen mellan de två ledarna, som tidigare haft ett betydligt varmare samarbete.

Detta möte markerade Netanyahus sjunde besök hos Trump sedan den senare svor presidenteden i januari 2025. Men till skillnad från tidigare tillfällen har den israeliske premiärministern fått kämpa hårt för att överhuvudtaget få en tid i kalendern. Enligt källor inom Vita huset, som uttalat sig till Israels statliga TV11, ställde Trump ett tydligt villkor för mötet: Netanyahu skulle ha ”med sig något, inte bara en önskelista”.

Det var just detta krav som låg bakom den israeliska regeringens beslut i söndags att acceptera Trumps fredsplan för Gaza. Israel gick med på att släppa in den palestinska ”teknokratregeringen” i området, trots att kritiska villkor förblir ouppfyllda. Hamasrörelsen har inte avväpnats och inga internationella eller palestinska polisstyrkor har deployerats enligt planerna. Beslutet visar hur desperat Netanyahu var att säkra mötet med Trump.

Säkerhetsläget kring Netanyahus resa var exceptionellt känsligt. Hans flygplan lyfte från en hemlig plats i Israel efter konkreta varningar om iranska planer på attacker mot israeliska ministrar, både nuvarande och tidigare. Den iranska nyhetsbyrån Tasnim eskalerade hoten ytterligare genom att utlova hämndattacker mot Trumps hustru Melania och parets son Barron – ett ovanligt drag som höjer spänningsnivån mellan länderna avsevärt.

Det har nu gått exakt fem månader sedan Netanyahu och Trump gemensamt angrep Iran. Angreppet genomfördes med förhoppningen att den iranska regimen skulle falla, och med den dess kärnvapenprogram, nätverk av väpnade allierade och missilprogram som utgör ett hot mot hela regionen.

Men resultaten har blivit nedslående för båda ledarna. Ingenting av de eftersträvade målen har uppnåtts. Tvärtom har Irans regim visat sig vara mer motståndskraftig än förväntat. Israel och USA har inte lyckats komma åt det iranska anrikade uranet, och landets missilproduktion har återhämtat sig trots intensiva bombangrepp mot vapenindustrin.

Kriget har istället skapat nya problem för regionen och för världsekonomin. Sjötrafiken i området har blocaderats, vilket påverkat global handel. Oljepriserna har stigit, med konsekvenser för ekonomier världen över. Israel, som tidigare agerade fritt i Libanon med USA:s goda minne, har efter kriget blivit kraftigt begränsat av Trump under konfrontationerna mot Hizbollahmilisen. Detta representerar en påtaglig förändring i den amerikanska politiken gentemot Israel.

Med denna magra meritlista närmar sig båda ledarna kritiska valögonblick. Netanyahu ska söka väljarnas förtroende den 27 oktober, följt av Trump en vecka senare. Enligt nuvarande prognoser riskerar båda att förlora sina majoriteter i respektive parlament – ett pris för vad många bedömare kallar ett illa genomtänkt geopolitiskt äventyr.

Den försämrade relationen mellan de två ledarna framstår därför som ett naturligt resultat av misslyckade strategier och växande politisk press hemifrån. Att de finner allt mindre glädje i varandras sällskap är knappast överraskande, med tanke på de utmaningar som deras gemensamma politik har skapat.