Hundstallet: ”Håller på att bli en klassfråga”

Ekonomisk utsatthet bland svenska hushåll har blivit en allt mer synlig fråga för djurrättsorganisationen Hundstallet. De senaste åren har organisationen märkt en tydlig förändring i vilket skick hundarna kommer in när de lämnas över.

– De hundar vi får in är ofta i sämre skick, de kan till exempel ha fått kroniska sjukdomar som ägarna inte haft råd att behandla, säger Johnny Kroneld, kommunikationschef på Hundstallet.

Det förekommer till och med att sjukhus kontaktar organisationen efter att en hundägare inte kunnat betala sina räkningar och frågar om Hundstallet kan ta över både hunden och vårdkostnaden.

I Hundstallets årliga undersökning svarade 43 procent av drygt 1 000 tillfrågade att de skulle ha svårt att betala en veterinärkostnad på över 10 000 kronor. 12 procent uppgav att de avstått från att ge sin hund vård på grund av ekonomin. Hela 81 procent instämde i att det är en klassfråga att ha råd med hund i dag.

Många av de hundar som lämnas till Hundstallet saknar helt försäkring. Johnny Kroneld pekar särskilt på tandvård, som i regel inte omfattas av djurförsäkringen.

– Ofta går det på 15 000–25 000 kronor. Det är många av våra hundar som måste behandlas för det, säger han.

Samma bild framträder i Jordbruksverkets djurskyddsrapport från i maj. Rapporten bygger bland annat på uppgifter från länsstyrelsernas djurskyddsinspektörer och visar att det blivit vanligare att djurägare inte söker vård för sina hundar och katter. Enligt rapporten finns en växande grupp djurägare som hellre låter djuret dö i hemmet än låter det avlivas på klinik. Andelen djur som saknar försäkring ökar också.

För den som har en djurförsäkring kan kostnaderna ändå bli höga. Enligt Konsumenternas Försäkringsbyrå ligger självrisken vanligtvis på 1 500–2 500 kronor, och djurägaren får själv betala 15–25 procent av räkningen utöver självrisken. Maxbeloppet ligger normalt på 60 000–80 000 kronor. Överstiger vårdkostnaden det beloppet får djurägaren stå för resten själv. Det är inte ovanligt med räkningar på över 100 000 kronor när en hund opererats och legat på sjukhus.

För en behandling som kostar 60 000 kronor blir den egna kostnaden ofta 12 000–17 000 kronor. Det finns också möjlighet att höja maxbeloppet genom att acceptera en högre självrisk, exempelvis 10 000 kronor, och premiumförsäkringar kan täcka upp till 175 000 kronor. Tandvård ingår däremot nästan aldrig.

Mot den bakgrunden har flera initiativ vuxit fram för att öka pristransparensen. Olivia Schell driver sajten vetpris.se, som startades som en reaktion på att djurägare inte i förväg kan få veta vad vården kommer att kosta. Syftet är att ge djurägare makt över sin egen plånbok. Det finns också en Facebookgrupp med tiotusentals användare, där veterinärkostnader läggs in på en klickbar karta.

Olivia Schell ger ett exempel på hur stora skillnaderna kan vara: två tikar av samma ras opererades med kejsarsnitt vid samma tidpunkt på dygnet, klockan 18, men på två olika kliniker. På den ena kostade operationen 94 000 kronor. På den andra 25 000 kronor.

– Den enda skillnaden var att man tog bort livmodern också, men det kostade 5 500 kronor. Så dra av det från 94 000 så är det helt jämförbart, säger hon.

Trycket från opinionen har gett resultat. Nyligen skrev branschorganisationen Svensk Djursjukvård på DN Debatt och lovade att klinikerna ska bli mer transparenta. Prislistor ska införas på klinikernas hemsidor före årsskiftet, enligt löftet.

Enligt Konkurrensverket är en annan orsak till de stigande kostnaderna att djursjukvården i Sverige blivit allt mer avancerad. Undersökningar med magnetkamera är numera vanliga, och det finns behandlingar för hundar som drabbats av cancer. Olivia Schell menar att utvecklingen är svår att vända tillbaka.

– Det är svårt att tänka sig att man skulle vrida tillbaka klockan. Vi kan inte ha samma vård som vi hade för 15 år sedan, och veterinärerna arbetar efter vetenskap och beprövad erfarenhet. Den avancerade vården är nog här för att stanna, säger hon.

Flera veterinärer som DN har pratat med uppger att de ibland känner sig tvungna att göra fler undersökningar än nödvändigt, eftersom de riskerar att anmälas av djurägare om de missar något. Olivia Schell och Johnny Kroneld menar att en lösning kunde vara avtalsfrihet, där djurägaren och veterinären i förväg kommer överens om vilken vårdnivå som ska gälla. Då skulle veterinären inte kunna klandras i efterhand.

– Vi måste öppna möjligheten för flera vårdnivåer. Det kan inte bara vara det absolut bästa eller ingenting. Man måste vara öppen för att olika djurägare har olika ekonomiska förutsättningar, säger Olivia Schell.