Techmiljardärernas jakt på evigt liv hotar livets mening, varnar begravningsbranschens vd. När Silicon Valleys elit investerar miljarder i att förlänga livet och besegra döden genom extrem biohackning, riskerar samhället att förlora perspektivet på vad som verkligen ger livet värde.

Peter Göransson, verkställande direktör för Fonus, ett av Sveriges största begravningsföretag, går nu ut med en skarp varning mot den så kallade longevitetsrörelsen. I en debattartikel ifrågasätter han den växande trenden där techmiljardärer och biohackare använder sig av allt från rigida mat- och sömnscheman till blodtransfusioner i jakten på ett evigt liv.

Göransson menar att dödligheten är en fundamental del av den mänskliga existensen. Han ställer den retoriska frågan om livet skulle betyda lika mycket för oss om döden inte fanns som motpol. Enligt hans resonemang är det just livets ändlighet som ger det betydelse och värde.

Longevitetsrörelsen har på senare år växt kraftigt, särskilt i Silicon Valley där teknikindustrins förmögna grundare investerar enorma summor i forskning och utveckling kring livsförlängning. Företag som fokuserar på anti-aging-forskning, bioteknologi och så kallad biohackning har fått tillskott på miljardbelopp från investerare som ser möjligheten att förlänga människans livslängd dramatiskt.

Metoder som används inom rörelsen sträcker sig från relativt enkla livsstilsförändringar till experimentella och kontroversiella behandlingar. Vissa utövare följer extremt reglerade kostscheman där varje kalori och näringsämne noggrant räknas. Andra använder sig av avancerad teknologi för att övervaka alla sina kroppsliga funktioner dygnet runt, från sömnkvalitet till blodsockernivåer.

Bland de mer kontroversiella metoderna finns blodtransfusioner från yngre donatorer, där tanken är att det unga blodet skulle kunna föryngra den åldrande kroppen. Även om vissa studier på möss har visat intressanta resultat, är forskningen på människor fortfarande mycket begränsad och omdiskuterad inom den medicinska vetenskapen.

Göranssons kritik riktar sig inte främst mot forskning kring hälsa och välmående, utan mot den filosofiska grunden i longevitetsrörelsen. Han varnar för att den ständiga självoptimeringen och strävan efter att mäta, övervaka och kontrollera varje aspekt av livet riskerar att göra oss blinda för det som verkligen ger livet mening.

Många av de aspekter som människor värderar högst i livet låter sig inte mätas eller optimeras, argumenterar han. Spontanitet, kreativitet, djupa mellanmänskliga relationer och existentiella upplevelser faller ofta utanför ramarna för den databaserade självoptimeringen.

Frågan om livets mening i relation till dess ändlighet är förstås inte ny. Filosofer har diskuterat dödens roll i den mänskliga tillvaron i årtusenden. Existentialistiska tänkare som Martin Heidegger menade att vår medvetenhet om döden är central för hur vi lever våra liv. Det är just kunskapen om att tiden är begränsad som driver oss att söka mening och värde i våra handlingar.

I takt med att teknologin utvecklas och möjligheterna att manipulera den biologiska åldringsprocessen ökar, blir dessa filosofiska frågor alltmer aktuella och konkreta. Forskning inom områden som genredigering, stamcellsterapi och artificiell intelligens applicerad på medicin öppnar dörrar som tidigare bara existerat i science fiction.

Samtidigt uppstår etiska dilemman. Om livsförlängande behandlingar blir tillgängliga, vem får tillgång till dem? Riskerar vi att skapa ett samhälle där endast de rika kan köpa sig extra levnadsår? Vilka konsekvenser får en dramatiskt ökad mänsklig livslängd för pensionssystem, arbetsmarknader och samhällsstrukturer?

Göranssons perspektiv som vd för ett begravningsföretag ger honom en unik inblick i hur människor och samhället förhåller sig till döden. Hans varning kommer i en tid då attityder till åldrande och död håller på att förändras radikalt, åtminstone bland vissa grupper i samhället. Frågan är om samhället är berett att hantera konsekvenserna av en framtid där döden kanske inte längre är oundviklig.