Samuel Levander: Den invasiva hälsohetsen skymmer snart allt annat

Bryan Johnson har blivit en symbol för vår tids hälsobesatthet. Den amerikanske entreprenören ägnar varje vaken minut åt att förlänga sitt liv, och har förvandlats till något av en digital guru för den ständigt växande skaran människor som tvångsmässigt optimerar sin hälsa. Hans spöklika leende dyker upp som en dystopisk reklamskylt i vårt kollektiva medvetande, likt scenerna ur filmen ”Blade Runner 2049”.

Fenomenet är inte isolerat. När Hjärnfonden lanserade sin senaste kampanj med budskapet ”Bjud ut mamma på en kaffe, för hjärnans skull” synliggjordes en djupare kulturell förskjutning. Även de mest vardagliga och mellanmänskliga handlingarna får nu motiveras med hänvisningar till hjärnhälsa, kortisolnivåer och optimerade kroppsliga funktioner.

I Sverige har läkaren och författaren Anders Hansen blivit kanske den mest inflytelserika rösten i denna rörelse. Hans böcker och föreläsningar om hjärnans hälsa har nått miljontals svenskar, och hans budskap har förvandlats till något som liknar andlig vägledning för det moderna samhället. Men till skillnad från tidigare generationers spiritualitet handlar denna nya tro om mätbara biomarkörer och vetenskapligt kvantifierbara resultat.

Hälsohetsen har vuxit sig djupt rotad i samtidskulturen, delvis för att den fungerar som ett naturligt komplement till produktivitetsivern. Dessa två tankemönster förstärker varandra i en ständig spiral. Bättre hälsa leder till ökad produktivitet, och ökad produktivitet kräver bättre hälsa. De växer som parkslide genom tillvaron, tills de skymmer allt annat.

Den franske filosofen Georges Bataille introducerade begreppet ”suveränitet” för att beskriva något fundamentalt som går förlorat i detta ständiga optimerande. Med suveränitet menade Bataille de sällsynta ögonblicken då människan faktiskt lever i nuet, inte i framtiden. Allt arbete och all beräkning tjänar framtiden, vilket gör oss till slavar under något som, strängt taget, inte ens existerar än.

Bataille exemplifierade detta med bilden av en arbetare som efter arbetsdagen sätter sig på ett kafé och dricker ett glas rödvin. Med hjälp av sin lön förflyttar sig personen från ett tillstånd av servilitet till ett absolut nu, där han under några ögonblick är verkligt fri och suverän. Det handlar om ögonblick då beräkning löses upp till ingenting, som Bataille uttryckte det.

Men i dagens hälsokultur skulle vinet tas ifrån arbetaren, eller åtminstone problematiseras. Om det tillåts kvarstå skulle det endast vara för att studier visar att måttligt rödvin kan minska risken för hjärtinfarkt. Den suveräna, nästan kungliga gesten förvandlas därmed till ännu en banal nyttighet i den oändliga raden av praktiska bestyr som fyller våra liv.

Samma logik appliceras på allt. Även intima handlingar som att röra vid sin älskades hud får motiveras med att det är det mest effektiva sättet att dämpa stress. Syftet blir inte njutningen eller närheten i sig, utan att undvika utbrändhet så att man kan fortsätta prestera på jobbet.

Enligt Bataille kunde suveränitet ligga lika nära tiggare som adel. Borgarklassen var däremot frivilligt mest avlägsen från denna förmåga. Detta har historiska rötter i femtonhundratalet, då kapitalismen och kalvinismen flyttade in i själen på en hel samhällsklass. Det oupphörliga kalkylerandet, ackumulerandet och optimerandet blev centralt för att bygga det moderna samhället.

Denna människotyp har nu förvandlats till en mall som pressar sig på hela befolkningen. Det är bakgrunden till dagens hälsohets. Den utger sig för att vilja förändra människors kroppar, men förändrar i själva verket deras personligheter och sätt att förhålla sig till tillvaron.

Kritiker har ibland kallat fenomenet fascistiskt, men det är en felaktig diagnos. Hälsohetsen är inte fascistisk utan borgerlig i sin djupaste natur. Den representerar en kultur där den borgerliga klassens sämsta sidor har ärvts medan dess dygder glömts bort. Kvar finns endast den ständiga beräkningen, den eviga optimeringen och möjligen en god portion självgodhet.

Pulsklockorna, träningsapparna och hälsoguruer utgör tillsammans ett modernt panteon av digitala gudar. Likt de antika grekiska gudarna på Olympen projicerar de mänskliga drag uppblåsta till grotesk storslagenhet. Men till skillnad från Zeus och Hera personifierar dessa nya gudar inte passion och drama, utan kontroll, beräkning och en rädsla för att leva i nuet.

Frågan är om vi någonsin kommer att hitta tillbaka till möjligheten att bara vara, utan att varje handling måste motiveras med dess effekt på vår hälsa, produktivitet eller framtida välbefinnande.