Två internationella rapporter som publicerades under juni månad har nästan helt undgått svensk uppmärksamhet, trots att de behandlar avgörande frågor om klimatkrisens koppling till ekonomisk ojämlikhet. Den första rapporten, ”Global Justice Report”, publicerades av World Inequality Lab vid en konferens på Paris School of Economics. Den andra, ”A Roadmap for Eradicating Poverty Beyond Growth”, presenterades för FN:s råd för mänskliga rättigheter i Genève och bygger på generalsekreterarens Beyond GDP-initiativ, som syftar till att mäta välfärd bortom bruttonationalprodukten.

Rapporterna fyller en viktig kunskapslucka som FN:s klimatpanel IPCC aldrig haft mandat att ta itu med, nämligen att förklara de ekonomisk-politiska mekanismerna bakom klimatkrisen. Enligt rapportförfattarna är detta också nyckeln till att lösa den. Trots att världen besitter all nödvändig kunskap och teknik för att hantera klimatkrisen har samhället ännu inte lyckats lösa problemet. Orsaken är att klimatkrisen inte endast är ett tekniskt problem utan en kris för hela det ekonomiska systemet, och möjligen även för den västerländska civilisationens grundvalar.

Under perioder av snabb ekonomisk tillväxt kunde systemets brister hållas dolda. Alla gynnades när den ekonomiska kakan blev större, även om vissa fick en oproportionerligt stor del. Samtidigt kunde planetens naturliga motståndskraft absorbera en stor del av den negativa miljöpåverkan. Men när samhället nu närmar sig de planetära gränserna blir de ovälkomna biverkningarna alltmer kännbara i form av outhärdliga värmeböljor och andra naturkatastrofer.

Samtidigt blir det allt svårare att kompensera för systemets nackdelar när tillväxten mattas av, vilket är en naturlig följd av en åldrande befolkning och en mognande ekonomi. I Sverige har BNP-tillväxten per capita legat under en procent under tio av de senaste tjugo åren och varit negativ under fem av dessa år. Trenden förstärks av de tilltagande geopolitiska spänningarna och andra chocker som kännetecknar en alltmer instabil värld.

I takt med att klimatkrisen förvärras förväntas tillväxten bli ännu mer bristfällig och opålitlig. Detta innebär att frågan om fördelning och användning av begränsade resurser kommer att ställas på sin spets. Den centrala insikten i båda rapporterna är att klimat- och ojämlikhetskriserna i grunden är två sidor av samma problem och därför måste lösas tillsammans. Detta beror dels på att de rika har ett oproportionerligt stort klimatavtryck, men framför allt på att de växande klyftorna tär på den sociala sammanhållningen och undergräver samhällets förmåga att agera gemensamt för att lösa tidens stora ödesfrågor.

Den franske ekonomen Gabriel Zucman har nyligen visat att de allra rikaste i Sverige i genomsnitt bara betalar omkring 20 procent av sin inkomst i skatt, jämfört med 50–60 procent för resten av befolkningen. Sverige har i dag fler dollarmiljardärer per capita än nästan något annat land i världen, inklusive USA. Landet rankas som det sjätte mest ojämlika landet i världen när det gäller förmögenhet, i sällskap med länder som Sydafrika och Saudiarabien. Inkomstklyftorna har dessutom ökat snabbare i Sverige än i något annat OECD-land sedan början av 1990-talet, om än från historiskt låga nivåer.

Eftersom de rikas kapitalinkomster i dag ökar snabbare än BNP blir de i praktiken rikare på andras bekostnad. Andelen av den knappt växande kakan krymper i motsvarande takt för andra befolkningsgrupper. Tittar man på bredare välfärdsmått än bara BNP ser man att stressrelaterade sjukdomar samt drog- och alkoholrelaterade dödsorsaker ökar som en konsekvens av alltmer otrygga och pressade ekonomiska villkor. Denna utveckling bidrar föga förvånande till ett växande missnöje bland dem som upplever att systemet inte längre gynnar dem.

Välfärdssamhällena har hamnat i en negativ spiral där de rikas skatteundantag tvingar staten att rikta allt knappare resurser allt snävare mot de mest behövande. Detta urholkar i sin tur medelklassens vilja att betala för välfärd och klimatomställning. I Sverige har de offentliga utgifternas andel av BNP minskat från över 60 procent i början av 1990-talet till knappt 50 procent i dag. I det tomrum som den krympande välfärdsstaten lämnar efter sig frodas högerpopulistiska krafter som gör klimatpolitiken till ammunition i kulturkriget mot ”eliten”, utan att erbjuda lösningar på de strukturella utmaningar som beskrivs i rapporterna.

Men rapporterna inger också hopp genom att visa att en annan väg är möjlig. ”Global Justice Report” räknar med att inkomsterna kan fortsätta öka för omkring 90 procent av jordens befolkning utan att den globala uppvärmningen passerar 1,8 grader. Mer ambitiösa klimatmål skulle kräva tvångsvisa inkomstsänkningar för stora delar av befolkningen, vilket bedöms som politiskt otänkbart.

För att klara 1,8-gradersmålet krävs tre saker samtidigt. För det första måste ekonomin snabbt bli fossilfri. För det andra måste ojämlikheten minska kraftigt, vilket skulle medföra en inkomstsänkning för de rikaste sex procenten av européer när de börjar betala sin beskärda del av skatten. För det tredje måste tillväxten huvudsakligen ske inom utbildning, hälsa, kultur, omsorg och andra ofta skattefinansierade tjänster som inte leder till en ökning av ekonomins materiella resursförbrukning.

FN-rapporten presenterar dessutom 80 konkreta reformförslag som kan öka människors välbefinnande samtidigt som belastningen på planeten minskar. Tillsammans pekar förslagen bortom den traditionella modellen ”väx – beskatta – omfördela” som har präglat välfärdsstaterna sedan efterkrigstiden, mot ett alternativ som kan sammanfattas som ”omfördela – investera – öka välståndet”.

Detta kan låta ambitiöst eller till och med utopiskt, men rapporterna visar att målen är fullt uppnåbara och faktiskt i linje med historiska trender för skandinaviska länder. Räknar man dessutom in icke-monetära fördelar som bättre hälsa och mer fritid, väntas nästan alla utom den allra rikaste procenten vinna på reformerna. Och även de allra rikaste gynnas naturligtvis av att planeten förblir bebolig för kommande generationer.