Fakta i frågan: Hur mår miljön – bortom klimatet?

Dagens Nyheter har genomfört en omfattande granskning av den svenska miljöns tillstånd inom sex centrala områden, exklusive klimatfrågan. Resultatet visar en splittrad bild där vissa problem minskar markant medan andra förvärras eller ligger still.

Luftföroreningarna i Sverige har minskat dramatiskt sedan 1990. Utsläppen av kväveoxider från framför allt trafik, industri och energiproduktion har sjunkit med cirka 65 procent trots en växande befolkning. Även svavelutsläppen är bara en bråkdel av vad de var för drygt tre decennier sedan. Effektivare avgasrening, fler elbilar och minskad användning av olja och kol förklarar den positiva utvecklingen.

På Hornsgatan i Stockholm, länge ett av landets mest drabbade gaturum, har halterna av kvävedioxid och partiklar mer än halverats sedan millennieskiftet. Mätningar från hårt trafikerade platser runt om i Sverige visar liknande förbättringar, även om takten varierar. Den renare luften har också gett hälsoeffekter. En studie från Karolinska institutet visar att färre barn i Stockholm utvecklar astma när luftkvaliteten förbättras.

När det gäller sjöar och vattendrag har försuringen, som var ett enormt problem under stora delar av 1900-talet, minskat påtagligt. År 1990 var omkring 15 procent av Sveriges sjöar försurade, i dag är andelen nere på cirka fem procent. Minskningen beror främst på kraftigt reducerade utsläpp av svavel och kväve i Europa. Men återhämtningen går långsamt eftersom marken kring sjöarna fortfarande påverkas av historiskt surt nedfall. I sydvästra Sverige är tre av tio sjöar fortfarande försurade.

Övergödning har samtidigt blivit ett allt större problem i sjöar och vattendrag. Näringsämnen från jordbruk och avlopp orsakar algblomning, grumligt vatten och förändrade livsmiljöer. Samma problem drabbar Östersjön hårt.

Östersjön räknas som ett av världens mest förorenade hav. Förra året var omkring 21 procent av bottnarna i den centrala delen av Östersjön syrefria, en ökning med tre gånger jämfört med 1990-talet. På döda bottnar kan varken växter, fiskar eller andra djur leva. Problemet påverkar hela vattenmassan ner till cirka 70 meters djup, där det saltare djupvattnet möter det mindre salta ytvattnet.

Övergödningen driver utvecklingen. När näringsämnen tillförs vattnet ökar produktionen av växtplankton. När algerna dör och sjunker bryts de ner på botten, vilket förbrukar syre. Tillförseln av kväve och fosfor har visserligen minskat de senaste decennierna tack vare förbättrad avloppsrening och moderniserat jordbruk, men stora mängder näringsämnen finns redan i havet och frisätts från bottensedimenten.

Även fiskebestånden i Östersjön har krympt dramatiskt. Överfisket har varit en avgörande faktor. Flera arter klassificeras som sårbara, och rovfiskar som torsk och ål befinner sig i kris.

Användningen av kemiska ämnen har ökat kraftigt i Sverige under de senaste decennierna. På flera områden har dock utvecklingen varit positiv. Halterna av klassiska miljögifter som PCB, DDT och dioxiner har sjunkit markant sedan de förbjöds eller begränsades under 1970- och 80-talen. Rovfåglar och sälar som tidigare drabbades hårt har återhämtat sig.

Ett tydligt exempel är bly. I slutet av 1970-talet låg den genomsnittliga blyhalten i blod hos skolbarn i södra Sverige på 50–70 mikrogram per liter. År 2024 var halten nere på 6 mikrogram per liter, huvudsakligen tack vare att bly fasats ut från bensin.

Men nya problem dyker upp. PFAS, så kallade evighetskemikalier, har spridits brett i naturen. De bryts ned extremt långsamt och har hittats i mark, sjöar och dricksvatten runt om i Sverige. Vid flygplatser och militära brandövningsplatser, där PFAS-haltigt brandskum använts, har vissa dricksvattentäkter tvingats stängas. Forskning kopplar några PFAS-ämnen till negativ påverkan på immunförsvar, lever och blodfetter, men kunskapen om många ämnen är fortfarande begränsad.

Mikroplaster är ett annat växande problem. Små plastpartiklar från bildäck, syntetkläder och nedbrutet plastskräp har hittats i hav, sjöar, dricksvatten och i människokroppen. Vilka konsekvenser det får för hälsa och ekosystem är ännu inte klarlagt.

Svenska data från modersmjölk och blod från förstföderskor i Uppsalaregionen sedan 1996 visar den dubbelhet som präglar miljögiftsfrågan. Flera gamla miljögifter har minskat kraftigt, men PFAS har samtidigt ökat under lång tid, även om halterna på senare år börjat sjunka.

Skogsfrågan är i dag starkt polariserad. Den samlade trävolymen i svenska skogar är större än någonsin sedan mätningarna började på 1920-talet. Det moderna skogsbruket med trakthyggesbruk och förädlade plantor har varit effektivt för att öka produktionen.

Men en skog rik på virke är inte nödvändigtvis rik på liv. Omkring 40 procent av skogen är 40 år eller yngre, jämfört med 28 procent på 1960-talet. Stora arealer består av täta, likåldriga bestånd dominerade av ett enda trädslag. Många hotade arter behöver däremot gamla, varierade skogar som fått utvecklas under lång tid utan att kalavverkas. Där finns murkna stubbar och död ved i olika nedbrytningsstadier – livsmiljöer som tar århundraden att bygga upp.

En ljusglimt är att mängden död ved i skogen har ökat sedan mitten av 1990-talet, delvis genom avsiktliga åtgärder från skogsbruket. Arealen skog med träd äldre än 160 år har också vuxit från omkring 900 000 till 1,2 miljoner hektar de senaste två decennierna. Men för många hotade arter räcker inte gamla träd – de kräver skogar med lång kontinuitet, vilket fortfarande minskar i omfattning.

I det öppna jordbrukslandskapet har rationaliseringen inneburit att småskaliga ängar och naturbetesmarker antingen plöjts upp eller vuxit igen. Bara några procent av de ängar och betesmarker som fanns kring sekelskiftet 1900 finns kvar. Sådana marker är beroende av skötsel genom bete och slåtter. Upphör skötseln växer de igen och blommor, fjärilar och humlor försvinner. På senare år har arealen ängs- och betesmark stabiliserats kring 419 000 hektar.

Våtmarker har drabbats hårt av utdikning under 1900-talet. Nästan en fjärdedel av Sveriges ursprungliga våtmarker har försvunnit. De senaste åren har takten i återställningen ökat och den tidigare negativa utvecklingen har enligt Naturvårdsverket planat ut.

Nära 23 procent av Sveriges bedömda arter är rödlistade. Av dessa bedöms 76 procent vara utsatta för stor negativ påverkan, främst från igenväxning på land och brist på kontinuitetsskog. Arter som utter och havsörn har lämnat rödlistan tack vare minskade miljögifter och jaktförbud. Samtidigt har igelkott, flera ugglor samt fiskar som lax, öring och sill fått försämrad status.

Fåglar fungerar som temperaturmätare för naturen och är den artgrupp som följs mest systematiskt genom tusentals frivilliga räkningar sedan 1970-talet. Resultaten är nedslående för jordbrukslandskapets fåglar som gulsparv, sånglärka och tofsvipa. De har minskat nästan oavbrutet och låg år 2025 på den lägsta nivå som uppmätts.

Fåglar i skogsmiljöer med höga naturvärden har klarat sig betydligt bättre. Under de senaste tio åren syns till och med en svag men statistiskt signifikant uppgång. Förra året var det bästa året sedan mätstarten 2002.

Naturvårdsverket bedömer att miljömålet om ett rikt växt- och djurliv inte kommer att nås till 2030 med dagens styrmedel. Myndigheten menar dessutom att utvecklingen går åt fel håll.

Sammantaget visar granskningen att Sverige lyckats vända utvecklingen där problem varit tydliga och möjliga att reglera genom lagstiftning. Luftföroreningar, blyhalter, klassiska miljögifter och försurning är exempel på detta. Men för långsamma och diffusa problem som är inbyggda i hur mark och hav används – Östersjöns döda bottnar, mångfalden i skogs- och jordbrukslandskapet samt nya kemikalier som PFAS och mikroplaster – går det antingen trögt, åt fel håll eller är för tidigt att bedöma konsekvenserna.