EU:s handelssystem för utsläppsrätter har länge betraktats som en av unionens mest framgångsrika klimatpolitiska instrument. Systemet bygger på marknadsprinciper där företag kan köpa och sälja utsläppsrätter, vilket i teorin borde tilltala högerpartier med deras betoning på marknadslösningar framför statliga regleringar. Men i praktiken har den gröna omställningen blivit alltmer kontroversiell inom delar av den europeiska högern, och nu förväntas den svenska regeringen spela en viktig roll i att hantera denna konflikt.

Handelssystemet för utsläppsrätter, känt som EU ETS, har funnits sedan 2005 och är ett centralt verktyg för att minska utsläppen av växthusgaser inom EU. Principen är enkel: ett tak sätts för hur mycket koldioxid som får släppas ut, och företag som släpper ut mindre än sin tilldelade kvot kan sälja sina överskottsrätter till andra företag. På så sätt skapas ett ekonomiskt incitament för företag att minska sina utsläpp.

Under årens lopp har systemet expanderats och omfattar i dag energiintensiv industri, flygtrafik och kraftproduktion. De senaste åren har taket för totala utsläpp successivt sänkts, vilket har gjort utsläppsrätterna mer värdefulla och därmed ökat incitamenten för företag att investera i grönare teknologi. Detta har också lett till att priset på utsläppsrätter har stigit markant, vilket har skapat både vinnare och förlorare på marknaden.

För traditionella högerpartier borde detta system vara idealiskt. Det kombinerar miljömål med marknadsekonomi och undviker detaljstyrning från Bryssel. Men i stället har debatten om klimatpolitiken polariserats allt mer. En del högerpartier, särskilt de som tillhör den mer populistiska falangen, har börjat ifrågasätta hela den gröna omställningen och menar att den hotar europeisk konkurrenskraft och arbetstillfällen.

Kritiken riktas framför allt mot de kostnader som företag och konsumenter tvingas bära när energipriserna stiger till följd av klimatpolitiken. I länder med stor tung industri, som Polen och Tyskland, har motståndet varit särskilt starkt. Där finns en oro för att strikta klimatregler kommer att leda till att fabriker läggs ner och att produktion flyttas till länder utanför EU med lägre miljökrav.

I Sverige har regeringen under statsminister Ulf Kristersson hittills försökt navigera en medelväg. Å ena sidan betonar man vikten av klimatomställningen och Sveriges tradition av att ligga i framkant när det gäller miljöfrågor. Å andra sidan är regeringen beroende av stöd från Sverigedemokraterna, som är mer skeptiska till omfattande klimatåtgärder och ofta lyfter fram kostnadsaspekten.

Nu väntas Sverige ta en mer framträdande roll i EU:s klimatdebatt. Som ordförandeland under vissa perioder och som en röst i rådet har Sverige möjlighet att påverka riktningen för unionens klimatpolitik. Detta innebär att Kristersson och hans regering står inför ett känsligt balanserande. De måste samtidigt värna om trovärdigheten i Sveriges klimatengagemang, hantera inhemska politiska hänsyn och bidra till att minska polariseringen inom EU.

Frågan om klimatpolitikens framtid handlar inte bara om miljön. Den rör också fundamental frågor om Europas ekonomiska modell och konkurrenskraft. Om EU driver på för hårt utan att andra stora ekonomier följer efter, riskerar europeisk industri att försvagas. Samtidigt är det just genom att ligga i teknologisk framkant som Europa kan säkra sin position i den globala ekonomin.

Handelssystemet för utsläppsrätter fortsätter att leverera resultat. Utsläppen har minskat betydligt sedan systemet infördes, och många företag har faktiskt tjänat på att vara tidiga med sina klimatinvesteringar. Men för att systemet ska fortsätta fungera krävs brett politiskt stöd, och det är där som den svenska regeringens roll blir central.

Kristersson står inför utmaningen att både övertyga skeptiker inom den egna politiska basen och samtidigt visa ledarskap på EU-nivå. Om Sverige lyckas med denna balansgång kan landet bidra till att återupprätta en mer pragmatisk klimatpolitik som både levererar miljöresultat och behåller stödet från olika politiska läger. Men om regeringen misslyckas riskerar både Sveriges klimatpolitiska trovärdighet och EU:s sammanhållning i dessa frågor att skadas.