Ledare: Världen missar 1,5-gradersmålet – vad ska Sverige göra då?

FN:s miljöprogram Unep slår i sin årliga rapport fast att Parisavtalets mål om att begränsa den globala uppvärmningen till 1,5 grader inte längre är möjligt att nå. Enligt rapporten skulle även det mest optimistiska scenariot innebära en uppvärmning på 1,7 till 1,8 grader. Med den politik som förs i dag väntas temperaturen i stället stiga med omkring 2,8 grader vid seklets slut.

Rapporten pekar på flera orsaker till den negativa utvecklingen. USA har under Donald Trump återigen lämnat Parisavtalet, vilket försvagar de globala klimatåtagandena. Men även EU, som länge har betraktat sig som en föregångare, får kritik för att ha bromsat delar av klimatarbetet. Unep-chefen Inger Andersen menar att regeringar måste se bortom kortsiktiga intressen och i stället satsa på långsiktiga strategier där förnybar energi och energisäkerhet går hand i hand.

Bakgrunden är en pågående strid i Bryssel om EU:s fortsatta klimatpolitik. Flera medlemsländer vill urvattna utsläppshandelssystemet ETS, där företag måste betala för att släppa ut växthusgaser. ETS infördes 2005 och har blivit EU:s viktigaste styrmedel för att pressa industrins utsläpp. Priset på utsläppsrätter har under senare år stigit kraftigt och periodvis passerat 100 euro per ton, vilket slår hårt mot energi- och utsläppsintensiva sektorer. Samtidigt har intäkterna blivit en viktig finansieringskälla för unionens gröna omställning.

Nu vill en grupp länder dessutom skjuta upp den planerade utsläppshandeln för transporter och byggnader, som enligt nuvarande plan ska införas inom EU 2028. En sådan försvagning skulle minska kostnaderna för fossil energi på kort sikt, men också försvaga incitamenten för hushåll och företag att ställa om.

Motsättningarna går i stora drag mellan länder som vill behålla höga klimatambitioner och de som prioriterar omedelbar konkurrenskraft. Sverige, Danmark, Finland och Tyskland hör till de länder som spjärnar emot en mjukare linje. Italien, Polen och Ungern vill i stället gå längre i att skjuta upp eller försvaga styrmedlen.

Sveriges EU-minister Jessica Rosencrantz (M) har vid förra veckans EU-toppmöte argumenterat för att höga elpriser inte i första hand beror på utsläppshandeln, utan på beroendet av fossila bränslen från Ryssland och Mellanöstern. Hon har också framhållit att förutsägbarhet är avgörande för svenska företag som investerat tidigt i omställningen. Om reglerna ändras i efterhand riskerar de att straffas för sina satsningar, samtidigt som viljan hos andra att göra liknande investeringar minskar.

För svensk del handlar frågan om mer än politik. Sverige är en liten, exportberoende ekonomi där delar av industrin är beroende av stabila energipriser och fungerande utsläppshandel. Fordons- och stålindustrin, två av landets viktigaste branscher, har stora intressen i att EU behåller långsiktiga spelregler. Om systemet urholkas kan koldioxidpriset falla, vilket gör fossil teknik billigare och försämrar konkurrensläget för företag som redan ställt om.

Den svenska regeringens linje i EU står dock i kontrast till politiken på hemmaplan. Tidöregeringen har under mandatperioden bromsat energiutbyggnaden och övergången från bensin- och dieselbilar till elbilar. Sverige är därmed sämst i Norden när det gäller andelen nyregistrerade elbilar. De osäkra villkoren bidrar till att många hushåll och företag blir kvar i ett fossilberoende, samtidigt som landets tidiga omställningsföretag får svårare att konkurrera.

Kostnaderna av ett varmare klimat väntas öka i hela samhällsekonomin. Värmeböljor, bränder och översvämningar slår inte bara mot människors hälsa, utan också mot jordbruk, transporter, försäkringssystem och energiproduktion. För EU handlar valet därför inte enbart om klimatpolitik, utan om långsiktiga villkor för industri och om unionens förmåga att minska beroendet av importerade fossila bränslen. FN-rapporten blir ytterligare en påminnelse om att varje uppskjutet beslut gör omställningen både dyrare och svårare.