Tidöpartierna presenterade på tisdagen ett förslag om att halvera priset på månadskort i kollektivtrafiken, en åtgärd som ska finansieras med sju miljarder kronor. Beskedet läckte till flera medier redan på måndagskvällen, inför en pressträff som hölls efter lunch dagen därpå. Initiativet är tidsbegränsat och ska enligt uppgifterna gälla under ett halvår.

Förslaget har redan väckt debatt om både kostnader och politiska motiv. Henrik Ekengren Oscarsson, professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet, reagerar omedelbart på prislappen och konstaterar att sju miljarder kronor är en betydande summa med många alternativa användningsområden. Han förutspår att oppositionen kommer att jämföra beloppet med andra samhällsbehov, som att förkorta vårdköer eller finansiera public service under ett helt år.

Professorn är särskilt intresserad av Tidöpartiernas motivering bakom förslaget och ser det som en strategisk manöver. Detta inte minst mot bakgrund av finansminister Elisabeth Svantesson (M) uttalande i februari, där hon deklarerade att det ekonomiska utrymmet för ofinansierade vallöften är begränsat och att pengarna i princip är slut. Kontrasten mellan detta budskap och det nu presenterade förslaget är slående.

Ekengren Oscarsson beskriver sitt omedelbara intryck av initiativet som ”grönt valfläsk från Tidö”. Han är övertygad om att många väljare kommer att uppfatta förslaget på samma sätt, inte minst eftersom åtgärden bara ska gälla under ett halvår. Han menar dock att bilden skulle kunna vara annorlunda om reformen var permanent, även om det är möjligt att partierna kommer att flagga för en sådan möjlighet.

Kollektivtrafikförslaget är inte den enda åtgärden som regeringen nyligen presenterat för att påverka hushållens ekonomi. Totalt har man annonserat åtgärder för över 25 miljarder kronor i form av sänkt bränsleskatt och stöd till inrikesflyg. Därtill kommer en sänkt matmoms som beräknas kosta staten 37 miljarder kronor i förlorade intäkter. I likhet med kollektivtrafikförslaget är även momssänkningen tidsbegränsad.

Den gemensamma nämnaren för dessa initiativ tycks vara en föreställning om att svenska väljare röstar efter plånboken. Men denna teori håller inte enligt forskaren. Ekengren Oscarsson hänvisar till omfattande analyser och flera kapitel i boken om valet 2022 som alla pekar i samma riktning: svenska väljare byter inte parti eller block på grund av några hundralappar hit eller dit.

Enligt professorn finns det bara ett tydligt exempel i modern tid där plånboksvänliga förslag lagda tätt inpå val faktiskt påverkat väljarflödena på ett betydande sätt. Det var när Socialdemokraterna lanserade maxtaxan för förskolan under valrörelsen 1998, en reform som sedan infördes fyra år senare. Däremot kan listan på vallöften som inte gett några märkbara effekter på opinionen göras betydligt längre.

Ekengren Oscarsson menar att förslaget bygger på ett grundläggande missförstånd om vad som driver svenska väljare. I jämförelse med många andra länder röstar svenskar i betydligt högre grad utifrån åsikter och ideologiska övertygelser snarare än ekonomiska incitament. Han tror att detta missförstånd kan bero på att beslutsfattare felaktigt utgår från att svenska väljare fungerar som amerikanska väljare, där ekonomiska frågor traditionellt spelar en större roll.

Professorn varnar för att sådana här förslag riskerar att ge en bumerangeffekt. Istället för att vinna väljarnas förtroende kan de uppfattas som cyniska försök att köpa röster, vilket potentiellt kan slå tillbaka mot avsändarna och få motsatt effekt än den avsedda.

Med bara månader kvar till nästa val befinner sig nu Tidöpartierna i en situation där deras ekonomiska förslag kommer att granskas noggrant, både av oppositionen och av väljarna. Frågan är om denna satsning på kollektivtrafiken kommer att ge det politiska genomslag som partierna hoppas på, eller om den kommer att bekräfta forskningen om att svenska väljare inte låter sig påverkas av kortsiktiga ekonomiska erbjudanden.