En hätsk ordväxling har brutit ut på Dagens Nyheters debattsida om svensk kulturpolitik. Kulturskribenten Gabriel Zetterström har i en krönika gått till attack mot den borgerliga kulturpolitiken och idéprogrammet Tidö 2.0. Texten tog avstamp i debatten om förmögenhetsskatt och inleddes med ett uppmärksammat tilltal till Spotify-grundaren Martin Lorentzon. Därefter riktade Zetterström skarp kritik mot förslaget att fasa ut det statliga stödet till studieförbunden. Ingen regering har hatat kultur så mycket som den nuvarande, skriver han.
Nu svarar Adam Danieli, idéchef på Timbro och medförfattare till idéprogrammet Tidö 2.0. Han avfärdar Zetterströms text som ett förvuxet tonårsuppror. Enligt Danieli har indignation och pubertala vrål ersatt det sakliga samtalet mellan människor med olika uppfattningar. Den som förespråkar en annan kulturpolitik möts i stället av tillmälen, menar han.
Danieli pekar på att det svenska systemet saknar motsvarighet i omvärlden. Sverige avsätter nästan två miljarder kronor om året till studieförbunden. Den danska motsvarigheten får runt en femtedel av den summan, medan den finska får mindre än en tiondel. I Tyskland finns enligt Danieli inget motsvarande statligt stöd alls. Där, liksom i nästan alla andra länder, finns i stället en väl utbyggd avdragsrätt för kulturdonationer. Den fungerar som den ekonomiska ryggraden i kulturlivet. Danieli menar att Sverige därför måste ställa sig frågan om det är vi eller omvärlden som tänkt fel.
Zetterström låter sig inte övertygas. I ett direkt svar skriver han att Danielis argumentation är tunn och att den i praktiken bara handlar om att andra länder gör saker annorlunda. Om den logiken ska vara vägledande, resonerar han, borde högern även förbjuda obegränsade vinster i välfärden – en politik som också avviker från flera andra länders. Han vänder sig också mot att det svenska systemets särart i sig skulle vara ett problem. När Sverige var ett av världens mest jämlika länder var det väl ingen som krävde att klassklyftorna skulle öka för att efterlikna omvärlden, skriver han.
Skillnaden mellan Sverige och andra länder handlar inte bara om offentliga budgetar. Den speglar också skilda synsätt på kulturens roll. I Sverige har folkbildningen länge setts som ett sätt att bredda deltagandet i kulturlivet och ge människor möjlighet att utvecklas oavsett bakgrund. I Danmark, Finland och Tyskland har privata stiftelser och donationer en starkare ställning, vilket gör att finansieringen i högre grad följer marknadens och enskilda givares prioriteringar.
Studieförbunden är en del av den svenska folkbildningen och har länge haft en särställning i kulturlivet. De anordnar studiecirklar, kurser och kulturevenemang i hela landet och fungerar som en inkörsport för människor utan formell konstnärlig utbildning. Folkhögskolorna har på liknande sätt varit en plantskola för musiker, författare och konstnärer. Den modellen vill Tidö 2.0 förändra. I stället för statliga bidrag ska privata donationer och skatteavdrag få större utrymme.
För Zetterström handlar frågan om makt och demokrati. En kultur byggd på privata donationer skulle enligt honom gynna den konst som passar kapitalet, medan andra uttryck riskerar att försvinna. ”Vad får vi då för kultur?” frågar han. Den frågan borde skrämma alla som värnar ett fritt, demokratiskt och varierat kulturliv, skriver han. Han lyfter också fram exporteffekter: utan studieförbund och folkhögskolor skulle det svenska musikundret inte ha varit möjligt. ”Knappt ens moderat housemusik”, skriver han med en syftning på sin egen bakgrund.
Meningsutbytet visar hur djupt den ideologiska konflikten går. Båda parter är överens om att Sverige intar en internationell särställning, men de drar helt olika slutsatser. Frågan om hur kulturen ska finansieras – av staten eller av privata aktörer – lär fortsätta att engagera. Den här debatten har knappast lagt sig.
