Almapristagaren Jon Klassen oroar och upprör året runt

I fyra årstidsböcker fångar Almapristagaren Jon Klassen naturens skiftningar

Jon Klassens och Mac Barnetts nya bilderboksserie ”Titta jag ser…” tar små barn med på en resa genom årets växlingar med samma enkla text som anpassas efter säsongernas skiftningar. Serien, som nyligen getts ut av Lilla Piratförlaget i svensk översättning av Erik Titusson, består av fyra separata böcker som tillsammans bildar en helhet kring årstidernas förändring.

Varje bok använder samma grundläggande text, där enkla ord som ”huset”, ”trädet” och ”rabatten” beskriver miljön runt ett lantligt hus och en bondgård. Detta skapar en igenkänningseffekt som passar väl för de minsta läsarna, från noll år.

Det som skiljer böckerna åt är Klassens varsamma anpassning av bilderna till respektive årstid. Med sin karakteristiska stil – nästan raka horisontlinjer, enkla former och en säregen färgpalett – skapar han en visuell identitet som blivit hans signum sedan genombrottet med den prisade ”hatt-trilogin”.

I höstboken möter vi en odramatisk berättelse där färgskalan påminner om torkat löv och jord. Karaktärerna, ett barn och en katt, betraktar världen med Klassens typiskt stumma blick – en blick som ibland känns som om den granskar läsaren snarare än tvärtom.

Vinterboken döljer ett subtilt drama under snötäcket. Den beige snön mot en mjölkaktig himmel med svag röd ton skapar en atmosfär där något tycks lura under ytan. Ett föremål dyker upp, först en polkagris, sedan katten, och slutligen ”något rött” som får läsaren att dra förhastade slutsatser innan sanningen avslöjas.

Vårboken provocerar genom att skildra årstiden i gråtoner snarare än med våliga färger. Landskapet liknar mer en tidig marsdag med bar, lerig gräsmatta och små spirande skott i odlingslådan. Här väcks frågor om trovärdigheten i berättarens påstående att detta skulle vara ”min allra bästa årstid” – ett påstående som upprepas i samtliga böcker.

I sommarboken blommar äntligen odlingslådan och himlen får en ljusblå ton. Här visar Klassen sin förmåga att arbeta med nyanser som knappt skiljer sig åt men ändå skapar djup. Dock förblir färgerna dämpade, som om de skildrade försommaren snarare än högsäsongen.

Klassens konstnärskap, som belönats med det prestigefyllda Almapriset, utmärks av hans förmåga att skapa spänning mellan text och bild. I hans tidigare verk, som ”Var är min hatt?”, har detta lett till oväntade vändningar som förvandlar högläsningsstunden från mysig till tankeväckande. Där finns en subtil dramatik som får barnets hjärta att slå snabbare när det inser att något inte stämmer mellan det som sägs och det som visas.

Årstidsböckerna är dock mer stillsamma experiment. De fungerar som separata verk, men det är tillsammans som de får sitt fulla värde. Här prövar Klassen och Barnett en texts potential genom att använda samma ord för att beskriva olika visuella scenarier.

För den som vill uppleva Klassens förmåga att skapa frustration och spänning rekommenderas istället ”Sam och David gräver en grop”, där hans speciella berättarteknik når sin fulla potential.

Medan årstidsböckerna kanske inte representerar höjdpunkten i Klassens produktion, visar de ändå hans konstnärliga särdrag – den dämpade färgskalan, de enkla formerna och den underfundiga kontrasten mellan text och bild som gjort honom till en av samtidens mest uppskattade bilderboksskapare.