Gråtens kulturella och känslomässiga dimensioner – ett filosofiskt perspektiv

I olika kulturer världen över har gråten och tårarna olika betydelser och värden. Trots den utbredda myten om eskimåernas hundratals ord för snö finns det ingen motsvarande folkgrupp med ett liknande ordförråd för gråt. Skillnaden mellan kulturer är snarare hur man förhåller sig till tårar – från kulturer där man hyr in professionella gråterskor vid begravningar, till andra där gråt endast accepteras om den uppfattas som äkta.

En intressant filosofisk paradox, som går tillbaka till Aristoteles tid, beskriver hur människor ibland förblir oberörda inför omedelbara tragedier men kan brista i gråt över mer avlägsna händelser. En historisk anekdot berättar om en besegrad farao som utan att visa känslor bevittnade sin sons avrättning, men som bröt ihop när han såg en gammal vän tigga. Detta fenomen kan förklaras med att extremt traumatiska händelser ibland är för överväldigande för att bearbetas emotionellt, medan andras lidande kan framkalla ett mer distanserat medlidande.

”När vi är helt förkrossade gråter vi inte, kanske för att vi inte kan ta in det fruktansvärda och kapitulera inför situationen. Men när vi ser någon annan lida kickar medlidandet in,” förklarar Eric Cullhed, forskare i ämnet. Han tillägger att gråt framför exempelvis TV-program erbjuder en trygg distans utan sociala konsekvenser.

Den franske filosofen Roland Barthes hävdade att gråten tar vid där språket slutar. Cullhed menar att detta stämmer för alla känslor: ”När vi blir arga skriker vi, när vi blir glada skrattar vi, trots vår talförmåga. Språket har gjort oss oerhört bra på att uttrycka komplexa saker med enorm precision, men när jag drar ett skämt vill jag inte att du med ord förklarar att du tycker skämtet är roligt, jag vill att du ska skratta.”

I litteratur och musik beskrivs ofta tårar med poetiska metaforer. Heinrich Heine kallade tårar för ”själens vita blod” och Kent-sångaren Jocke Berg benämnde dem som våra ”vackraste smycken”. Detta särskiljer tårar från andra kroppsvätskor, som vanligtvis uppfattas som oattraktiva. Tårar liknas ofta vid pärlor, ädelstenar eller guld, och i vissa myter förvandlas gudinnors tårar till blommor.

Cullhed föreslår tre dimensioner av gråt: den signalerar att situationen innehåller något djupt värdefullt, uttrycker maktlöshet eller underordning, och ber omgivningen om förståelse. ”Varje tår blandar dessa tre funktioner i olika proportioner,” förklarar han.

Trots den utbredda uppfattningen om gråtens renande effekt är vetenskapen inte övertygad. Till skillnad från andra kroppsliga funktioner har gråt ingen självklar fysisk effekt. Studier visar att personer som nyligen gråtit faktiskt kan må sämre än de som inte gjort det, vilket kanske inte är förvånande eftersom gråt ofta föranleds av smärtsamma upplevelser. Ändå rapporterar ungefär hälften av människor att de känner sig bättre efter att ha gråtit.

Gråtens koppling till kön är kulturellt universell – i de flesta samhällen förknippas gråt med kvinnor och barn. Intressant nog visar forskning att små pojkar gråter mer än små flickor i vår västerländska kultur, men detta mönster förändras i tonåren. Förklaringen kan vara både biologisk, genom det gråtframkallande hormonet prolaktin som finns i högre halt hos kvinnor, och sociokulturell, genom olika könsroller och maktstrukturer i samhället.

När vi åldras tenderar alla att gråta mer. Tidigare förklarades detta med fysisk svaghet, men Cullhed erbjuder en annan tolkning: ”När vi blir äldre vet vi vad som är viktigt för oss, och kan erkänna och uppskatta det med vår gråt.”

Avslutningsvis delar Cullhed en personlig upplevelse av gråt under lyssnandet av Karin Boyes ”Kallocain” tillsammans med sin son. Han beskriver det som en reaktion på bokens språkliga skönhet och dess djupa insikt om ärlighet och kärlek: ”I ett samhälle där vi inte kan vara ärliga, öppna och fria kan vi heller inte älska på riktigt.”