På förkylningens slagfält: En vecka av kamp mot viruset

I vardagens virvelvind kan en förkylning slå till när vi minst anar det. Kanske var det den oförsiktige bilisten som svängde framför mig, eller kvinnan i Ica-kön som snörvlade i sin mobiltelefon? Oavsett smittkälla kom den första signalen en stilla kväll när jag bekvämt tillbakalutad i soffan, med min strävhåriga tax Douglas som värmelement vid fötterna, fördjupade mig i dokumentären ”Soundtrack to a coup d’etat” om Kongokrisen.

Knappt hade filmen börjat innan förkylningsvirusets armé genomförde sitt överraskningsanfall. Det började subtilt med stickningar i halsen, för att snabbt eskalera till ett nysningsartilleri som störde min fyrbenta väns kvällsvila. Efter femte högljudda nysningen på raken vände jag mig till hunden med en ironisk kommentar: ”Hörde du?!” Men Douglas visade ingen uppskattning för den sortens humor.

Det slår mig hur förkylningar alltid följer en bestämd dramaturgi, närmast jämförbar med krigsföring. Först kommer rekognoseringen i form av halsirritation, sedan den första offensiven med rinnsnuva och nysningar. Därefter följer huvudangreppet med feber och utmattning, innan den långdragna belägringen med nästäppa och slutligen den segdragna reträtten i form av ihållande hosta.

Hostan är förkylningens mest envisa soldat. Välmenande råd om hett te med honung följer man till punkt och pricka, tills det bokstavligen kluckar när man går. Ändå fortsätter hostan att härja, särskilt nattetid när kroppen behöver vila som mest. För att få någon form av lindring bygger man ett fort av kuddar runt sängkammarens huvudända – uppbaxad för att underlätta andningen och med sidostöd för att inte rulla över i liggande ställning om sömnen mot förmodan skulle infinna sig.

”Välpaketerad,” konstaterar jag trött men fortfarande klarvaken klockan 02.38. Vid det laget har jag motvilligt läst ut Niels Fredrik Dahls roman ”Fars rygg”, som jag egentligen ville spara och fortsätta njuta av, bevittnat Artemis II:s landning i havet via nattens nyhetssändningar och lyssnat till radioprogrammet ”Notturno”. Och naturligtvis, fortsatt hosta.

När morgonen äntligen gryr förbereder jag ännu en kopp honungsdroppande te. Min fyrbenta vän, som till skillnad från mig haft en utmärkt natts sömn fylld av högljutt snarkande, skuttar energiskt omkring för att muntra upp sin medtagna husse.

Men så, på den sjätte dagen, sker ett genombrott. Immunförsvarets brigader har äntligen fått övertaget och viruset befinner sig på reträtt. Snörvlandet upphör, näsan börjar fungera normalt igen och kroppen återfår gradvis sin styrka. Det enda som envist dröjer sig kvar är enstaka hostattacker, som genom någon ödets ironi nästan uteslutande inträffar i situationer där de är som mest olämpliga.

Som i den lilla kön på Ica. Mannen framför mig kommer kanske om några dagar att fundera över om det var just där och då som han blev smittad av nästa våg i förkylningsvirusets ständiga kampanj.

Förkylningsperioden påminner oss om kroppens sårbarhet, men också om dess fantastiska förmåga att mobilisera sitt försvar. Det är en påminnelse om att även i vår högteknologiska värld kan ett mikroskopiskt virus försätta oss i ett tillstånd av total kapitulation i nästan en vecka. Och när vi äntligen kommer på benen igen, känner vi både tacksamhet över tillfrisknandet och en viss bävan inför nästa osynliga fiende som kan lura runt hörnet.

I väntan på nästa drabbning återgår vi till vardagen, men kanske med en något ökad försiktighet när någon i närheten börjar snörvla i sin mobiltelefon eller hastigt svänger in framför oss i gathörnet.