Annika Öhrner: Ska jätteskärmarna placeras över den unika konsten i tunnelbanan?

Konstverken i Stockholms tunnelbana riskerar att bli bortträngda när det franska reklamjätten JC Decaux installerar gigantiska digitala skärmar vid perrongerna. Det som beskrivs som ett miljardprojekt för reklamföretaget väcker nu stark kritik från konstvetenskapligt håll.

Annika Öhrner, professor i konstvetenskap, larmar om att den världsberömda konstsamlingen i Stockholms tunnelbana nu hänger löst. Det unika konstgalleriet som under decennier har präglat stadens kollektivtrafik hotas av kommersialiseringen.

Stockholms tunnelbana har sedan 1950-talet byggts ut med konst som en integrerad del av upplevelsen. Det som ofta kallas världens längsta konstutställning omfattar verk av hundratals konstnärer och sträcker sig över totalt 110 kilometer tunnelbana. Konstverken spänner över olika tekniker och uttryck – från grottkänslan på Rådhuset till de politiska budskapen på Kungsträdgården.

JC Decaux är ett franskt multinationellt företag som specialiserat sig på utomhusreklam och stadsmöbler. Företaget har varit verksamt i över 80 länder och är en av världens största aktörer inom sitt område. I Sverige har bolaget under senare årExpanderat sin närvaro kraftigt, inte minst inom kollektivtrafiken.

Det aktuella projektet innebär att stora digitala reklamskärmar installeras strategiskt vid tunnelbanans perrong­er. För JC Decaux representerar detta en investering som uppskattas till miljardbelopp, med förväntningar om betydande reklamintäkter under kommande år. Avtalet med trafikhuvudmannen ger företaget exklusiva rättigheter att sälja reklamytor i tunnelbanesystemet.

Men priset för denna kommersialisering kan bli högt för stockholmarna och besökarna. De digitala skärmarna konkurrerar direkt om uppmärksamheten med de befintliga konstverken. Där resenärer tidigare möttes av noggrant utvalda och placerade konstverk riskerar nu blinkande reklam för konsumtionsvaror att dominera synfältet.

Frågan väcker principiella diskussioner om det offentliga rummets karaktär och funktion. Tunnelbanan har traditionellt sett varit en plats där konsten varit tillgänglig för alla, oavsett ekonomisk eller social bakgrund. Varje dag möter hundratusentals resenärer konstverk som annars kanske inte skulle vara en del av deras vardag.

Problemet är inte reklam i sig, utan omfattningen och placeringen. När digitala skärmar börjar dominera perrong­miljöerna förändras hela karaktären på platsen. Det som en gång designades som en konstnärlig och kulturell upplevelse riskerar att omvandlas till ännu en kommersiell arena där reklam tävlar om uppmärksamhet.

Utvecklingen i Stockholm speglar en större internationell trend där offentliga rum alltmer kommersialiseras. Från busshållplatser till torg har reklamytor blivit en allt vanligare inkomstkälla för städer och trafikmyndigheter. Men få platser har haft en lika stark konstnärlig profil som Stockholms tunnelbana, vilket gör frågan särskilt känslig.

Trafikhuvudmannen Region Stockholm har försäkrat att konsten inte kommer att tas bort, men kritiker menar att den visuella konkurrensen från stora digitala skärmar i praktiken gör konstverken osynliga. När ögonen dras till rörliga bilder och blixtrade budskap blir den statiska konsten bakgrund snarare än fokus.

För konstnärer och kulturarbetare representerar utvecklingen en oroande signal. Om inte ens en så etablerad och uppskattad konstsamling som tunnelbanans kan skyddas från kommersiell exploatering, vad säger det om synen på konstens värde i det offentliga rummet?

Frågan berör också demokratiska aspekter. Vem äger egentligen det offentliga rummet, och vem ska få bestämma över dess utformning? Är det rimligt att kommersiella intressen ges sådant genomslag att de förändrar karaktären på en plats som byggts upp som ett kulturarv under sjuttio år?

När miljardprojekt för reklamföretag vägs mot kulturarv och konstnärliga värden står Stockholms tunnelbana vid ett vägskäl. Beslutet som nu fattas kommer att få långsiktiga konsekvenser för hur framtida generationer upplever en av stadens mest unika kulturella miljöer.