Åsa Beckman: Därför är en händig granne författarens värsta fiende

Detta är en kommenterande text där skribenten står för analys och ställningstaganden.

”Denna dagen, ett liv.” Med det klassiska diktcitatet avslutar Melker Melkersson i Astrid Lindgrens älskade ”Saltkråkan” ännu en semesterdag full av motgångar och misslyckanden. Han är den där författaren som råkat hyra ett skärgärdshus där det regnar in, och som är så hopplöst opraktisk att han inte ens klarar av att måla om ett par enkla trädgårdsmöbler. När denna litterära antihjälte försöker ordna rinnande vatten till köket slutar det naturligtvis i fullständig katastrof.

Även om karaktären Melker moderniserades något i den nya tv-versionen av ”Saltkråkan” förblir han ett träffande och underhållande exempel på den gamla föreställningen om ordmänniskan som inte klarar sig i den verkliga, praktiska världen. En förläst glasögonorm som blir helt handfallen när han kommit för långt bort från sin skrivmaskin, där han tidigare kunnat skapa sitt eget universum och kontrollera händelsernas gång. Nu måste han istället kämpa mot verklighetens alla vardagliga besvärligheter.

Figuren blir extra rörande eftersom den påminner om många verkliga författare som hamnat i liknande situationer. Sent i livet köpte en författare ett sommarhus i Värmland. Han var både stolt och lycklig över detta förvärv, något sådant hade han aldrig haft råd med tidigare i sin karriär. Trots att han var notoriskt opraktisk försökte han målmedvetet lösa alla nya husproblem på sitt eget sätt. Han lade trasmattor över takets trasiga tegelpannor med vedträn som tyngder, skapade vad han tyckte var fiffig förvaring för hygienartiklar vid sjön genom att placera en postlåda i plast direkt i vattnet, och konstruerade en egen getingbobrännare bestående av en lång pinne med fasttejpat stearinljus.

Men det fanns ett problem i denna idyll: Sture. Sture bodde på andra sidan skogen och hela somrarna gick han omkring i sina arbetsbyxor och bättrade på hus och bodar. Med jämna mellanrum kom han över och inspekterade. Han tittade skeptiskt på författarens uppfinningar och sa för husägare obehagliga saker som ”hur länge har den där fuktfläcken varit där?”

Det spelade ingen roll att författaren i fråga hade gett ut böcker eller mottagit prestigefyllda priser och stipendier. Inför Sture blev han stressad och djupt olycklig. Den annars självsäkre mannen sjönk ihop till hälften av sin normala storlek.

I författares brev och dagböcker dyker det då och då upp små, avslöjande glimtar från dessa sommarmånader när de tvingas konfronteras med livets mer handfasta och praktiska sidor. De befinner sig plötsligt på platser där allt som brukar definiera dem inte längre spelar någon roll – förlag, kollegor, redaktioner – och fallet kan bli lika komiskt som brutalt. Framför allt ger det alla som är intresserade av författarliv fascinerande inblickar i deras verkliga personligheter.

I den tysksvenske författaren Peter Weiss notisböcker finns en sådan underbar episod från sommaren 1979 när han och hans familj hyrt ett hus i Stockholms skärgård. Han var vid tiden sysselsatt med sin stora romansvit ”Motståndets estetik” men fick ingen arbetsro. På sjön utanför vrålade motorbåtar fram och tillbaka och folk åkte vattenskidor. Det drev Weiss nästan till vansinne. Han befann sig i vad han kallade ett ”bullerinferno”. När grannens söner körde med en fjärrstyrd modellbåt som gav ifrån sig ett fruktansvärt knattrande fick han nog.

I sina anteckningar skrev Weiss: ”Jag på lur bakom vassen, med stenar som jag kastade efter den lilla båten, mardrömslik situation.”

Det är en bild som inte går att få ur huvudet. En författare vars pjäser framförs på världens scener, som behandlar svåra och viktiga ämnen, blir så fullständigt satt ur spel att han sitter gömd i vassen och kastar sten på ett barns leksaksbåt. Den berömda intellektuellen reducerad till en frustrerad granne.

Helt annorlunda var det med Melker Melkerssons skapare, Astrid Lindgren. En juniförmiddag år 2001, långt efter den berömda och kontroversiella Pomperipossa-affären, satt den då 93-åriga författaren och halvsov under ett parasoll på sin balkong i Furusund. Plötsligt körde skärgårdsbåten S/S Blidösund rakt upp på land nedanför hennes hus. Ombord fanns hela 151 passagerare i vad som kunde ha blivit en allvarlig olycka.

Hur reagerade då den världsberömda författaren på denna dramatiska händelse?

”Hon tog saken med det största lugn och blev inte så skärrad”, uppgav hennes dotter Karin Nyman till Aftonbladet efteråt.

Där har vi alltså en författare som tydligt kunde hantera betydligt fler verktyg än bara kofoten och pennan – både bokstavligt och bildligt talat.