Åttiotalsglamouren i ”The shards” hade mått bra av yxan från ”American Psycho”

Ryan Murphys senaste serie har premiär och tar sig an Bret Easton Ellis klassiska uppväxtskildring från Los Angeles. Resultatet är en visuellt slipad men ojämn produktion som fångar tidsandan men kämpar för att hitta sin egen identitet.

Serien bygger på Ellis roman om det excentriska 1980-talslivet i Los Angeles övre skikt. Med sin karakteristiska stil tar Ryan Murphy, känd för serier som ”American Horror Story” och ”Dahmer”, sig an materialet med fokus på sex, droger, designermärken och den glamorösa livsstil som präglade erans överklassmiljöer.

I centrum står Ralph Lauren-klädda karaktärer som rör sig i en värld av upplysta pooler och exklusiva fester. Murphy levererar precis den typ av estetiskt tilltalande tablåer som tittare kommit att förvänta sig från hans produktioner. Det visuella uttrycket är omsorgsfullt komponerat och fångar 1980-talets särskilda atmosfär med precision.

Men trots den tekniska skickligheten upplever kritiker att serien inte fullt ut lyckas skilja sig från mängden av liknande produktioner. Problemet ligger delvis i balansen mellan källmaterial och adaption. För att verkligen sticka ut hade serien behövt ta större avstånd från Ellis ursprungliga verk och hitta sin egen berättarröst.

Bret Easton Ellis namn är starkt förknippat med en viss typ av 1980-talsskildringar. Hans genombrott kom med romanen ”Less Than Zero” 1985, just den uppväxtskildring som nu adapterats. Ellis har sedan dess etablerat sig som en av sin generations mest provocerande författare, känd för verk som ”American Psycho” som också den skildrar 1980-talets excentriska överklassliv.

Att förvandla Ellis litterära stil till rörliga bilder är ingen enkel uppgift. Hans böcker präglas av en distanserad, nästan klinisk prosa som fångar tomheten bakom det ytliga glittret. När Murphy översätter detta till tv-format riskerar mycket av den subtila kritiken att drunkna i den visuella spektakeln.

Ryan Murphy har länge varit en av televisionens mest produktiva och framgångsrika skapare. Hans förmåga att skapa visuellt slående och kommersiellt framgångsrika serier är väldokumenterad. Men just detta projekts närhet till sitt litterära ursprung verkar begränsa hans kreativa frihet.

Kritiken pekar på att serien hade gynnats av en friare tolkning av materialet. Genom att hålla författaren och hans specifika röst på större avstånd hade Murphy kunnat skapa något som både hedrar källan och samtidigt står på egna ben som tv-produktion.

Tidsandan fångas effektivt genom produktionsdesign, kostym och musik. 1980-talets Los Angeles återges med uppenbar kärlek till periodens detaljer. De upplysta poolerna, designerkläderna och den dekadenta livsstilen presenteras i all sin yta och tomhet.

Men frågan kvarstår om vi verkligen behöver ytterligare en skildring av denna specifika tid och plats. 1980-talets överklassliv i Los Angeles har behandlats otaliga gånger i både film och tv. För att rättfärdiga sin existens måste en ny version tillföra något unikt till samtalet.

Serien befinner sig således i ett svårt läge. Den är tekniskt välgjord och estetiskt tilltalande, men saknar den djupare originalitet som skulle kunna lyfta den över genomsnittet. Murphy och hans team visar prov på hantverksskicklighet, men kanske hade ett modigare grepp krävts för att verkligen göra materialet relevant för dagens publik.

Sammanfattningsvis levererar produktionen precis vad man förväntar sig – varken mer eller mindre. För fans av både Murphy och Ellis erbjuds en visuellt njutbar resa tillbaka till 1980-talets Los Angeles, men de som söker något verkligt nyskapande riskerar att bli besvikna.