Bitvis tankspritt med trollkarlen Daniel Lanois på myshumör

Den kanadensiske musikern och producenten Daniel Lanois är en av de mest inflytelserika gestalterna i modern populärmusik. Under fyra decennier har han arbetat med artister som U2, Bob Dylan, Neil Young, Emmylou Harris och Peter Gabriel, och hjälpt dem att hitta nya uttryck. Hans produktioner präglas av rymd, rumsklang och en närmast filmisk känsla. När han nyligen intog Nalen i Stockholm var det dock inte som producent bakom mixerbordet, utan som soloartist med gitarr och ett bord fullt av pedaler.

Lanois slog igenom som producent på 1980-talet med album som U2:s ”The Joshua Tree” och ”Achtung Baby”. Båda skivorna kom att omdefiniera rockmusikens ljudbild och sålde i miljontals exemplar. Han producerade även Bob Dylans ”Time Out of Mind”, som belönades med en Grammy, och Neil Youngs ”Harvest Moon”. Hans arbete med Emmylou Harris, särskilt ”Wrecking Ball”, visade en mjukare, mer akustisk sida av hans producentroll. Genom åren har han också samarbetat med artister som Sinéad O’Connor och Willie Nelson, vilket vittnar om en ovanlig bredd. För många är han helt enkelt den som fick artister att låta som sig själva, fast bättre.

Att arbeta med Lanois har beskrivits som en process där gränserna mellan producent och artist suddas ut. Han spelar ofta själv på inspelningarna och bidrar med allt från gitarr till kör. Han är inte rädd för att riva isär en låt och bygga upp den på nytt. Detta har gjort honom till en eftertraktad samarbetspartner, men också till en person som en del artister har haft svårt att släppa in i sina projekt. Hans hantverk vilar på ett djupt intresse för analog inspelningsteknik och en strävan att skapa ljudmiljöer som inte liknar något annat.

Lanois har också en egen solokarriär, som inleddes med albumet ”Acadie” 1989 och fortsatt med skivor som ”For the Beauty of Wynona”, ”Flesh and Machine” och ”Heavy Sun” från 2021. Som soloartist utforskar han ett mer personligt och experimentellt uttryck, där rock, folk, ambient och elektronisk musik flyter samman. Hans röst är inte den starkaste, men den bär en ärlighet som gör att man lyssnar extra noga. Det är denna sida som kommer fram när han står ensam på Nalens scen.

Nalen, där konserten ägde rum, är en av Stockholms äldsta scener. Lokalen vid Regeringsgatan invigdes i slutet av 1800-talet och har genom åren varit en central plats för allt från jazz och dans till punk och indie. Nalen tog tidigt emot flera jazzlegender och var under lång tid huvudscen för svensk jazz. För en artist av Lanois kaliber är den begränsade ytan en tillgång. Scenens närhet gör att publiken kommer tätt inpå. Det finns inga stora skärmar, inga avancerade ljus- eller ljudinstallationer. Det som syns är en man, en gitarr och ett bord med effektpedaler.

Konserten har sammanfattats med orden ”gulligt, trist och genuint superfint”. Det är en ovanlig kombination, men den fångar kvällens karaktär. Det gulliga ligger i Lanois sätt att möta publiken, nästan generat presentera sina låtar och ibland skratta åt en felspelning. Det trista uppstår i de stunder när musiken blir för stillastående och låtarna flyter samman till ett enda långsamt flöde. Men i de bästa ögonblicken, när tystnaden sänker sig och ljudbilden öppnar sig, uppstår en närvaro som få artister mäktar med. Det är då man förstår varför han kallas trollkarl.

Liveframträdanden har blivit en allt viktigare inkomstkälla för musiker i en tid då strömningstjänsterna har gjort att skivförsäljningen inte längre ger samma intäkter. För en studiolegendar som Lanois innebär det också en möjlighet att träda fram i ett nytt ljus. Hans solokonserter är sällsynta, vilket gör varje tillfälle till något av en händelse. Publiken på Nalen fick en inblick i en musikalisk verkstad, där låtar byggs upp långsamt och där tålamodet är en del av upplevelsen. För den som förväntade sig en traditionell gitarrshow blev kvällen kanske en utmaning. Lanois är ingen virtuos i Van Halen-stil. Hans styrka ligger i atmosfär, i de små nyanserna, i hur ett enstaka ackord kan hänga kvar i rummet långt efter att det spelats.

Daniel Lanois lämnade Stockholm för vidare turné. Men för publiken lär kvällen dröja kvar, inte som en spektakulär show, utan som ett möte med en av musikhistoriens mest betydelsefulla bakgrundsgestalter. Gulligt, trist och genuint superfint – det är kanske just så en riktigt personlig konsert ska kännas.