Venedigbiennalen är en av konstvärldens viktigaste scener, och 2019 års upplaga utgick från devisen ”May you live in interesting times”. Uttrycket, som ofta felaktigt kallas en kinesisk förbannelse, fångade en tid av både oro och tillförsikt. Greta Thunberg hade seglat över Atlanten, ungdomsprotester präglade nyhetsflödet och konsten i Giardini och Arsenale andades förändringstro.
Sju år senare är stämningen en annan. Den svenske kulturjournalisten Björn Wiman, som tog med sig biennalens affisch hem 2019, har återvänt till Venedig. Han beskriver en värld som fastnat i vad han kallar ”stelnad galenskap”: pandemi, krig i Ukraina, ännu en vända med Donald Trump i Vita huset och svenska regeringsförhandlingar där Vänsterpartiets Ida Gabrielsson bar en keps med texten ”Lika bra att sluta drömma. Det går åt helvete i alla fall.”
På biennalen märks uppgivenheten. Många utställningar upprepar former som blivit standard i den internationella konstvärlden: postkoloniala installationer från det globala syd och textila verk som sörjer historiens sår. Det verk som sades vara årets mest upplyftande fanns i Österrikes paviljong, där en kvinna badade i besökarnas urin. Platsen där ett vrakmonument över döda migranter stod 2019 var i höstas tom. I stället stod en skulptur av den amerikanske konstnären Nick Cave vid vattnet, med armarna utsträckta – en varelse i både förtvivlan och förvandling.
Mot den bakgrunden blev mötet med den brittiske juristen och författaren Philippe Sands en kontrast. Sands framträdde på DN:s evenemang ”Tillbaka till en upplyst värld” i ett fullsatt Göteborgs konserthus. Han vägrade att välja mellan optimism och pessimism. Det enda mänskliga, menade han, är att rymma båda.
Sands pekade på att den regelbaserade världsordningen trots allt är vid liv. Han hänvisade till det nyligen slutna avtalet om Grönland, som han kallade en fullständig och ovillkorlig triumf för Danmark, Grönland och respekten för nationell suveränitet. Endast en narcissistisk och omdömeslös president skulle kunna försöka övertyga sig själv och sin publik om något annat – en formulering som i sammanhanget naturligt kopplades till Donald Trump.
Grönland är ingen bisak i sammanhanget. Ön har hamnat i centrum för en allt hårdare geopolitisk dragkamp i Arktis, där smältande is öppnar nya sjövägar och intresset för mineraltillgångar växer. Den rättsliga suveränitetsprincipen är därför långt ifrån abstrakt; den handlar om vem som ska kontrollera en av jordens strategiskt viktigaste regioner.
Sands åberopade en professor i rättshistoria vid Cambridge, vars slutsats är att en normal tid för civilisatorisk problemlösning ligger på 275–300 år. Det tar tid att bygga strukturer, sade han, och under tiden kommer skräckinjagande händelser att fortsätta avlösa varandra. ”Jag önskar att jag kunde säga till er att allt kommer att bli bra om 15 år. Det kommer det inte.”
Just nu arbetar Sands med en bok om nästa steg mot en långsiktigt hållbar världsordning. Han har också under flera år engagerat sig för att ekocid – storskalig och systematisk miljöförstörelse – ska kriminaliseras i Romstadgan. Målet är att förstörelse av ekosystem ska kunna åtalas på samma sätt som folkmord och brott mot mänskligheten, och att ledare ska kunna ställas inför Internationella brottmålsdomstolen i Haag. En sådan lagändring skulle få långtgående konsekvenser för bland annat gruv- och utvinningsindustrin i känsliga områden som Arktis. Sands har sagt att han inspirerats av rättsskipningen efter andra världskriget och att ansvaret för kommande generationer driver honom.
Venedig självt illustrerar brådskan. Staden hotas av stigande havsnivåer och hyperturism. Therese Bohman skildrar i romanen ”Kapitalet” en stämning av långsamt förfall; vatten väller upp ur brunnarna på Markusplatsen, överallt en svag doft av fuktskador och ruttnande timmer. Ändå finns konstverk som bär hoppet: ett porträtt av Nobelpristagaren Toni Morrison påminner om att människans minne, likt vattnet, alltid hittar rätt väg. Japans paviljong är fylld av spädbarnsdockor som väcker ömhet, och en sex meter lång installation med omkring 2 500 lerfigurer i rörelse uppmanar till motstånd mot nihilism och destruktiva krafter.
Wimans affisch från 2019 har fått skrynklor och en reva efter en ungdomsfest, men den gick att rama in igen. Revorna blev en bild av den tillit till konstens förmåga att förändra blicken som till slut återfanns: inte oskadd, men inte heller förstörd.
