Kitschfaktorn är hög – men Duran Durans musikaliska bredd imponerar

Kitschfaktorn var hög och smakfullheten lyste med sin frånvaro när Duran Duran intog Avicii Arena i Stockholm. Men det fanns en humoristisk självdistans, och den musikaliska bredden imponerade. Det brittiska bandet, som bildades i Birmingham 1978, visade återigen varför det fortfarande räknas bland pophistoriens mest uthålliga akter.

Duran Duran blev en av de mest framträdande aktörerna inom new romantic-rörelsen. Med Simon Le Bon på sång, Nick Rhodes på keyboards, John Taylor på bas, Roger Taylor på trummor och Andy Taylor på gitarr skapade bandet en ljudbild som blandade punkens energi, discopulsen och syntpopens elegans. Efter debutalbumet 1981 slog bandet igenom på allvar med ”Rio” året därpå. Låtar som ”Hungry Like the Wolf”, ”Save a Prayer” och titelspåret cementerade deras plats i pophistorien.

Mycket av framgången byggde på musikvideon. Duran Duran var ett av de första banden som fullt ut förstod mediets potential. Med påkostade videor inspelade på exotiska platser – ”Rio” filmades i Antigua och ”Hungry Like the Wolf” i Sri Lanka – blev bandet en av MTV:s största aktörer under kanalens första guldålder. De belönades med två Grammypriser för bästa kortformade musikvideo, för ”Girls on Film” och ”The Reflex”, och blev en av de tydligaste symbolerna för den så kallade andra brittiska invasionen av den amerikanska marknaden.

Publiken på Avicii Arena, den före detta Globen som sedan 2021 bär namnet efter den avlidne discjockeyn och producenten Tim Bergling, bjöds på en resa genom detta arv. Arenan, världens största sfäriska byggnad, har genom åren tagit emot allt från hockey-VM och Melodifestivalen till artister som Madonna och Bruce Springsteen. För Duran Duran handlade det om ytterligare ett kapitel i en lång historia av Sverigebesök. Bandet har haft en lojal svensk publik sedan 1980-talet, och intresset inför konserten vittnade om att 80-talsnostalgin fortsatt är en stark marknadskraft.

Recensenten konstaterade att kvällen bjöd på höga kitschfaktorer och att smakfullheten inte alltid var det första man lade märke till. Men i stället för att kollapsa under tyngden av sitt eget överdåd visade bandet prov på en självdistans som gjorde helheten både underhållande och trovärdig. Simon Le Bon, vid 67 års ålder fortfarande en karismatisk frontfigur, växlade mellan tidiga synthdrivna hits och senare material.

Det var just bredden som imponerade mest. Från ”Girls on Film” och ”The Reflex” till 90-talets comebacklåtar ”Ordinary World” och ”Come Undone” – låtar som tog bandet från 80-talets excesser in i ett mognare, mer självutlämnande territorium. Efter att den klassiska sättningen återförenades i början av 2000-talet har bandet fortsatt att utforska nya uttryck snarare än att enbart förvalta sitt arv. Att Duran Duran 2022 valdes in i Rock and Roll Hall of Fame var ett kvitto på dess bestående betydelse, även om gitarristen Andy Taylor, som drabbats av svår sjukdom, inte kunde närvara vid ceremonin.

Duran Duran är dock långt ifrån ensamma om att turnera på gamla meriter. Under 2020-talet har flera av 80-talets största akter fyllt arenor världen över, från Depeche Mode till New Order. De äldre akterna – heritage acts, som de kallas i musikbranschen – har blivit en allt viktigare inkomstkälla i en tid då fysisk skivförsäljning minskat och strömningstjänsterna förändrat branschens ekonomi. För band med en katalog av tidlösa hits och en visuell identitet som fortfarande tilltalar har konsertscenen blivit den främsta plattformen.

Kvällen i Stockholm bekräftade bilden av ett band som vägrar ta sig själva på för stort allvar. Överdriften är en del av uttrycket, och genom att omfamna den, i stället för att skämmas för den, lyckas Duran Duran skapa en konsertupplevelse som känns både underhållande och äkta. För den som sökte smakfullhet i strikt mening fanns invändningar att hämta. För den som ville se ett av pophistoriens mest inflytelserika band leva upp till sitt rykte fanns desto mer att glädjas åt.