Björn Wiman: Scenen på gatan visar att våra värsta fantasier kan inträffa

I takt med att 2025 lider mot sitt slut kan vi nu blicka tillbaka på ett år som på många sätt blivit en vattendelare i vår moderna historia. Det var året då nazism, som länge varit en marginaliserad ideologi i västerländska demokratier, återigen blev ett fenomen som måste tas på allvar – inte som ett historiskt spöke utan som en reell kraft i samtiden.

Under årets gång har vi sett hur politiska gränser som tidigare varit otänkbara att överskrida gradvis har suddats ut. Partier och rörelser som öppet flörtar med auktoritära idéer har tagit plats i parlamentariska församlingar runt om i Europa, och retorik som tidigare varit otänkbar i offentligheten har normaliserats.

Demokratins skyddsräcken, de institutioner och normer som under efterkrigstiden byggts upp för att förhindra att historien upprepar sig, har visat tecken på allvarlig försvagning. Rättsstatens principer har ifrågasatts, mediernas oberoende har attackerats och civilsamhällets organisationer har pressats tillbaka.

I Sverige har utvecklingen varit särskilt oroande. Politiska samtalet har polariserats och förråats på ett sätt som få kunde föreställa sig för bara ett decennium sedan. Det som tidigare betraktades som extrema åsikter har steg för steg flyttats in mot den politiska mitten.

Flera ledande samhällsdebattörer har under året varnat för att vi befinner oss i ett avgörande historiskt ögonblick. Den tyske historikern Michael Wildt, expert på Tredje riket, besökte Sverige under hösten och drog paralleller mellan 1930-talets utveckling och dagens politiska landskap. Han betonade att nazismen inte kom till makten genom en plötslig kupp utan genom en gradvis urholkning av demokratins fundament.

Samtidigt har året präglats av ett ökat motstånd. Civilsamhället har mobiliserat på ett sätt som påminner om tidigare historiska vändpunkter. Spontana demonstrationer till försvar för demokratiska värden har samlat tiotusentals människor i flera svenska städer. När nazistiska symboler dök upp vid en politisk sammankomst i Göteborg i september reagerade allmänheten med omfattande protester.

Flera kulturinstitutioner har också tagit tydlig ställning. Teatrar, museer och bibliotek har arrangerat program som explicit behandlar demokratins utmaningar. Dramaten satte under hösten upp pjäsen ”När mörkret faller” som behandlar hur auktoritära krafter gradvis kan ta över ett samhälle, och föreställningarna blev snabbt utsålda.

Men bilden är komplex. För samtidigt som oroande tendenser har förstärkts, har även oväntade ljusglimtar visat sig. När den högerextrema gruppen Nordisk styrka försökte genomföra en manifestation i Malmö i maj, möttes de av en fredlig motdemonstration som samlade över 15 000 personer – den största manifestationen för demokrati i staden på decennier.

Internationellt har liknande mönster kunnat skönjas. I flera europeiska länder där auktoritära krafter har vunnit terräng har också motståndet växt sig starkare. I Polen fortsätter civilsamhället att kämpa för rättsstatens principer, och i Ungern har oppositionspartier för första gången på länge hittat gemensam grund för motstånd.

Detta påminner oss om att historien aldrig är förutbestämd. Även i tider som präglas av mörker kan det mest oförutsägbara plötsligt inträffa – människor kan oväntat resa sig till motstånd, allianser kan bildas över tidigare låsta positioner, och nya kreativa former för demokratiskt engagemang kan uppstå.

Som den tyska filosofen Hannah Arendt en gång uttryckte det: ”Även i de mörkaste tider har vi rätt att förvänta oss något belysning.” Denna belysning kommer inte nödvändigtvis från teorier eller analyser, utan från det levda exemplet – från människor som vägrar acceptera att demokratins grundprinciper urholkas.

När vi nu går in i ett nytt år står mycket på spel. Valet står mellan att låta den auktoritära utvecklingen fortsätta eller att återuppbygga och stärka demokratins institutioner. Det avgörande blir om tillräckligt många människor förstår allvaret i situationen och är beredda att agera.

2025 kommer att gå till historien som året då nazism och auktoritära idéer återigen blev ”dåligt sällskap”, men också som året då fler än på länge insåg att demokrati inte är något som kan tas för givet – den måste ständigt försvaras och förnyas.