Stockholmskonserten på Orionteatern i torsdags markerade en ny era för den svenska artisten Bladee, som efter över ett decenniums arbete i undergrundens skuggor nu verkar vara redo att träda fram i strålkastarljuset. Det som en gång var en mystisk kultfigur inom cloudrap och hyperpop-scenerna håller nu slutsålda konserter på hemmaplan, något som hade varit svårt att föreställa sig bara för något år sedan.

Benjamin Reichwald, som är Bladees riktiga namn, har byggt upp en unik ljudvärld där melodier kan vara lika skarpslipade som skridskor mot spegelblank is eller mjuka och färgsprakande som en digital speluniversum. Hans musik pendlar mellan ytterligheter och definierar sig själv utanför traditionella genregränser. Under lång tid har han verkat inom de tätt sammanflätade kollektiven Sad Boys och Drain Gang, där han är medgrundare av det senare. Men det är Sad Boys-frontfiguren Yung Lean som fram tills nyligen har burit rollen som den internationellt mest kända artisten från dessa kretsar.

Men under 2024 förändrades något fundamentalt. Bladee gjorde en remix för den brittiska hyperpop-stjärnan Charli XCX och släppte albumet ”Cold visions”, vilket bidrog till att lyfta slöjan av mystik som länge omgärdat honom. Plötsligt kändes han mer tillgänglig, mer närvarande. De två slutsålda konserterna på Orionteatern i Stockholm blev därmed en naturlig kulmen på detta genombrott. Timingen kunde inte ha varit bättre – drygt ett dygn före torsdagens konsert släpptes Bladees åttonde studioalbum ”Sulfur surfer”, vilket gjorde kvällen till en fullödig releasekonsert.

Innan huvudpersonen klev upp på scen värmde Whitearmor upp publiken. Som Drain Gangs faste husproducent och arkitekt bakom ljudlandskapet på ”Sulfur Surfer” skapade han en stämningsfull inledning med atmosfäriska beats och eterisk orgelmusik. När strobbljusen plötsligt började blinka och vit rök vällde ut över scenen, uppenbarade sig Bladee iklädd en svart kåpa. Med armarna sträckta mot taket, som om han åkallade högre makter, mässade han raderna ”I am the upholder of divine law” till albumets intro. Publiken i den stående salongen verkade helt tappa fattningen.

För en artist vars texter gärna låter ”hardcore” rimma på ”dark lord” kunde entrén inte ha varit mer träffande. När kåpan sedan försvann avslöjades ett ansikte sminkad som The Joker, komplett med den ikoniska leendet. Det var teatraliskt, mörkt och exakt vad fansen kommit för att se.

Den hypnotiskt blinkande ljussättningen spelade en central roll genom hela kvällen och skapade en visuell dramaturgi som förstärkte musiken. Men trots den starka inledningen nådde konserten aldrig riktigt samma intensitetsnivå igen. Eftersom tyngdpunkten låg på det nyutgivna materialet blev publiken tidvis lite avvaktande. Många i lokalen verkade inte ha hunnit lära sig texterna till de nya låtarna ännu.

Whitearmors mörkt mullrande produktioner i spår som ”Highland tyrant” och ”Durins bane” fungerade dock utmärkt i liveformat. Men energin i salen blev ojämn. Fansen tycktes längta efter att få hoppa extatiskt till äldre material längre bak i katalogen, och när det väl kom – som när ”Apple” spelades – skapades ett kort lyckorus. En annan faktor som kanske påverkade stämningen var att ingen av gästerna från Drain Gang dök upp på scen, något som annars brukar vara ett kännetecken för kollektivets konserter.

När albumsingeln ”Blondie” och årets ”Eyelash” spelades utbröt allsång i publiken, men det var först i finalen som taket verkligen lyfte. När klassikerna ”Who goes there” och ”Sugar” från 2016 rullade igång såg fansen äntligen ut att helt släppa taget. Det var som om alla hade väntat på just dessa låtar hela kvällen, och när de väl kom exploderade energin i lokalen.

Konserten visade på både styrkor och utmaningar med att vara en artist i Bladees position. Hans dedikerade fanskara är enormt lojal, men att balansera nytt material med de låtar som byggt upp kulten är en svår konst. Trots att kvällen hade sina ojämna stunder bekräftade den att Bladee nu står vid tröskeln till något större, bortom undergrunden där han en gång började.