Sara Martinsson: Knausgård och Moi visar sig ha mycket gemensamt

I onsdags arrangerades ett litterärt möte av sällsynt kaliber i Bergen, Norge. I den påkostade universitetsaulan möttes två nordiska litterära storheter för ett offentligt samtal som lockade cirka 300 åhörare. På scenen stod den kritvitt tomteskäggige Karl Ove Knausgård, som var i sin gamla hemstad för att ta emot ett hedersdoktorat, tillsammans med den internationellt renommerade norska litteraturprofessorn Toril Moi.

Knausgård behöver ingen närmare presentation för de flesta läsare. Han är känd över hela världen för sin självbiografiska romansvit ”Min kamp”, som har sålt i miljontals exemplar och översatts till dussintals språk. Den norska författaren har blivit ett av samtidslitteraturens mest omtalade namn, även om hans verk inte sällan hamnat i feministiska stormars öga.

Toril Moi, som speciellt flugit in från USA för evenemanget, är ett av världens tyngsta namn inom humaniora. Hon gjorde 1985 ett avgörande genombrott med verket ”Sexual/textual politics”, där hon avslöjade den misogyna praktiken inom litteraturforskningen. Sedan dess har hon bland annat gjort brett uppmärksammade arbeten kring den franska filosofen och författaren Simone de Beauvoir. Hennes närvaro som samtalsledare skapade en spännande dynamik, med tanke på Knausgårds författarskap och de feministiska diskussioner det ofta väckt.

Mötet visade sig dock inte handla om motsättningar. I stället blev det tydligt att de båda storheterna delar många gemensamma erfarenheter, framför allt kopplade till deras studietid i Bergen. Knausgård kom till staden i slutet av 1980-talet och läste bland annat litteraturvetenskap. Men först gick han på författarskolan Skrivekunstakademiet, där den sedermera Nobelprisbelönade Jon Fosse var en av hans lärare.

Moi befann sig i Bergen ett decennium tidigare, under en tid då strukturalismen dominerade den litteraturvetenskapliga institutionen. Med utgångspunkt i ”Min kamp 5”, den del av Knausgårds autofiktiva svit som utspelar sig i Bergen, ledde hon samtalet mot en diskussion om vilka normer som präglat den levande litterära miljön vid foten av stadens sju fjäll.

Trots att både Knausgård och Moi senare skulle bli internationella namn inom sina respektive fält, upplevde båda studietiden i Bergen som begränsande. Moi störde sig på att modernismen framställdes som den enda värdefulla sortens litteratur. Dessutom saknade hon kvinnliga författare på läslistorna. När hon bad Knausgård retroaktivt komplettera dessa, föreslog han Selma Lagerlöf och Ursula K Le Guin, där den sistnämnda visade sig vara en gemensam favorit.

Knausgård beskrev sin frustration över hur hans skrivlärare Jon Fosse ständigt strök i hans texter. ”Fosse var bara 29 år, men redan då absolut inte till salu”, berättade han. All text som producerades på skolan skulle enligt idealet vara minimalistisk. När Knausgård gjorde sitt livs första försök att skriva dikt, blev bara sista raden kvar efter Fosses redigering.

I ett anfall av vrede lämnade Knausgård därefter in en ny dikt, bestående av ett enda, upprepat könsord. Efter detta hoppade han av författarutbildningen. Men hans upplevelser av den blivande Nobelprisvinnarens rödpenna skulle han senare komma att beskriva utförligt i ”Min kamp 5”.

Senare samma dag mötte Knausgård studenter från bland annat Skrivekunstakademiet i en frågestund på humanistiska fakulteten. Där fick han möjlighet att ge sitt eget perspektiv på skrivundervisning, baserat på sina tidiga erfarenheter. Han berättade hur han som skrivlärare själv uppmanat aspirerande författare att göra tvärtom mot vad Fosse en gång lärde honom – att lägga till i stället för att stryka.

”Det tror jag väldigt mycket på”, konstaterade Knausgård. Hans eget författarskap, med sina tegelstenstunga, detaljrika böcker, ger verkligen stöd för denna hypotes. Den självbiografiska metoden och den omfattande detaljrikedomen har blivit hans signum och bidragit till hans genombrott som en av samtidens mest lästa och diskuterade författare.

Mötet i Bergen illustrerar hur två olika generationer och perspektiv inom den nordiska litterära världen kan mötas i konstruktiv dialog. Det visar också hur den litterära miljön i Bergen fortsätter att producera och attrahera några av de mest betydande namnen inom nordisk litteratur och litteraturvetenskap.