En färsk rapport från Forum för levande historia visar att antisemitismen ökar i Sverige, och att vissa grupper uppvisar betydligt högre nivåer av antijudiska attityder än befolkningen i övrigt. Särskilt personer födda i Mena-regionen och personer med muslimsk religionstillhörighet sticker ut i statistiken. Detta är ett mönster som återkommer i myndighetens tidigare studier från både 2005 och 2020.

Rapporten pekar också på att Palestinaanhängare har högre sannolikhet att hysa antijudiska attityder än andra grupper i samhället. Detta innebär inte att engagemang för den palestinska saken i sig är antisemitiskt, men det visar att judiska stereotyper och fördomar fått fäste i delar av aktivistmiljöer där vänsteraktivism, Israelhat, antisionism och demonisering av judar ofta blandas samman.

Den traditionella antisemitismen har länge haft grogrund i både höger- och vänsterextrema kretsar. Under det pågående Gazakriget har en äldre vänsterdiskurs med rötter i 68-rörelsen återaktiverats. I denna tolkas Palestinakonflikten genom begrepp som imperialism, kolonialism och strukturellt förtryck. Samtidigt har radikaliserade islamister och personer med bakgrund i Mellanöstern fört med sig antijudiska stereotyper till Sverige. Dessa föreställningar har klätts i konfliktens språkdräkt och spridit sig i delar av Palestinarörelsen.

Efter Hamas terrordåd den 7 oktober 2023 har detta hat trätt fram med förnyad kraft. Enligt polisens siffror ökade anmälningar om hets mot folkgrupp med antisemitiska motiv med 46 procent månaden efter massakern. Judiska centralrådet rapporterar att sju av tio judar i Sverige känner ökad otrygghet. Åtta av tio uppger att de känner sig osäkra i förortsområden med stor befolkning från Mellanöstern. Nästan hälften överväger att lämna landet helt och hållet.

I detta sammanhang har Vänsterpartiets hantering av extremism och antisemitism blivit central. En granskning i Expressen visade nyligen att 25 av partiets kandidater i årets val gett uttryck för antisemitism, rasism, terrorromantik, diktaturstöd eller förnekande av Förintelsen. I stället för att omedelbart ta itu med problemet har partiet agerat först när medietrycket blivit omöjligt att ignorera.

Det som gör situationen särskilt problematisk är att det inte verkar handla om enstaka kandidater som sluppit igenom, utan snarare om att personer med dokumenterad extremism kunnat nomineras överhuvudtaget. Detta väcker frågor om partiets granskningsrutiner och vilka grupper man söker attrahera.

I Vänsterpartiets valplattform lyfts Palestina fram som en av fem huvudfrågor, tillsammans med klimat, arbetslöshet, sjukvård och ekonomi. Partiledaren Nooshi Dadgostar beskrev EU-valet som ett ”Palestinaval”. Efter detta gjorde partiet rekordresultat i flera invandrartäta områden. I Rosengård steg stödet till omkring 50 procent, jämfört med 10–15 procent 2019.

Strategin framstår som tydlig: att mobilisera väljare genom identitetspolitisk samling kring Palestinakonflikten. Mycket talar för att samma modell skulle användas i riksdagsvalet, men planerna komplicerades när Expressen granskade partiets företrädare närmare.

Problemet handlar därför inte primärt om att enskilda kandidater missats i granskningen, utan om att personer med känd extremism kunnat komma så långt i nomineringsprocessen. Detta gör frågan till en av de viktigaste att diskutera inför valet. Den berör i grunden vilka gränser svensk demokrati är beredd att försvara.

Historiska paralleller är oroande. År 1968 brännmärktes Polens få kvarvarande överlevande från Förintelsen som ”sionister” av det kommunistiska regimen. Den judiska minoriteten anklagades för att stödja Israel och stämplades som Polens fiender. Offren trakasserades, avskedades och fördrevs från sina hem under täckmantel av Israelkritik. De fick sina medborgarskap återkallade och tvingades emigrera. Därmed satte kommunisterna punkt för tusen år av judisk historia i Polen.

Omkring 2 500 polska judar fann en fristad i Sverige, vilket beskrivits som en av landets mest framgångsrika invandringsvågor. De möttes av öppenhet i stället för fördomar och hat. Det verkade som om den mörkaste historien var förbi.

I dag vittnar rapporter om en helt annan verklighet. Många judar i Sverige upplever att klimatet försämrats dramatiskt, inte främst på grund av högerextremism, utan på grund av judehat som sprids på svenska gator och torg under förevändning av Israelkritik. Den situation som många flyktingar en gång lämnade bakom sig verkar åter ha blivit aktuell.

Frågan om antisemitism i Sverige handlar inte enbart om enskilda händelser eller yttringar. Det handlar om ett systemiskt problem där olika former av judehat möts och förstärker varandra. Den traditionella antisemitismen från extremhögern kombineras med en vänsterdiskurs som reducerar komplexitet till enkla förklaringsmodeller om förtryckare och förtryckta, samtidigt som radikaliserade element för in religiöst motiverat judehat i bilden.

Denna giftiga blandning utgör ett reellt hot mot den judiska minoriteten i Sverige. När politiska partier av strategiska skäl tycks tveka att dra en tydlig gräns mot dessa krafter, undermineras samhällets grundläggande värderingar om demokrati, säkerhet och respekt för alla människors lika värde.