EKG: Barhuvad är huvudsaken till och med på hattdagen

Det är inte alltid som tillbehör faller en i smaken, även om man uppskattar dem estetiskt. För en person som återkommande försökt embracera hattar som modeplagg är beskedet nu tydligt: experimentet är avslutat. Efter ett ansenligt antal försök att få huvudbonader att bli en naturlig del av garderoben har hon lagt planerna på hyllan – och det utan några större sorgekanslor.

Frågan om vad man bär på huvudet, eller väljer att inte bära, är mer komplex än man kan tro. Det handlar om komfort, stil och personlig preferens. I det här fallet är valet enkelt: att gå barhuvad är det som känns mest naturligt. Men det finns förstås undantag från principen om att alltid vara utan huvudbonad.

När det gäller cykling råder andra regler. Där är det aldrig tal om att hoppa upp på sadeln utan hjälm, oavsett omständigheter. Säkerheten går alltid först när man rör sig i trafiken på två hjul, det är en princip som står fast. Men i alla andra situationer dominerar känslan av frihet som kommer med att ha huvudet fritt.

Även om hatten inte passar som personligt stilval innebär det inte att plagget saknar uppskattning. Tvärtom finns det en verklig fascination för hattar som mode- och stilobjekt. Under årens lopp har det blivit flera intervjuer med professionella modister och reportage om hattparader. Det är lätt att se charmen i en välvald hatt på rätt person. Problemet är bara att inte alla kan bära upp plagget med den hållning som krävs.

Hattar kräver nämlich en viss attityd och självförtroende för att fungera. De ska sitta rätt, passa till resten av outfiten och framförallt kännas bekväma för bäraren. För den som inte känner sig hemmastad i huvudbonad blir det snarare en börda än en tillgång. Trots en relativt enkel och okomplicerad frisyr som varit densamma i tre decennier, kvarstår känslan av att det är skönt att känna vinden i håret utan några hinder.

Ett minne från sommaren 1992 illustrerar problematiken väl. Under en resa till Paris tillsammans med familjen var det dags för ett impulsköp som skulle visa sig vara meningslöst. Två matchande stråhattar med färgglada sidenband köptes in, trots innerlig vetskap om att de sannolikt skulle bli hängande oanvända. Det tog inte lång tid innan verkligheten slog till – redan efter några minuter kom en lätt vindpust som fick hatten att flyga av huvudet. Det var ett tydligt tecken på att detta inte var rätt plagg.

Ett annat exempel på hattens förrädiska natur inträffade under en Bellmandag för några år sedan. Vid ett besök på Hasselbacken för att lyssna på Dubbeltrubadurernas tolkningar av Bellman sattes kursen mot en plats under ett träd på terrassen. Den ena av sällskapet, en person som sällan lämnar hemmet utan något på huvudet på grund av helt rakad skalle, hade sin stråhatt på plats. Allt verkade idylliskt under en stund.

Men naturen hade andra planer. En duva som satt i trädet ovanför valde just det tillfället att lämna sina avtryck – direkt på hatten. På ett ögonblick var både dagen och huvudbonaden förstörd. I det läget fanns det inga passande kommentarer att komma med, trots att situationen var högst påtaglig. Incidenten blev ytterligare ett bevis på att hattar och vissa personer helt enkelt inte är ämnade för varandra.

Slutsatsen av alla dessa erfarenheter är tydlig. Trots att hatten firas som accessoar och mode-statement, trots att den kan vara både stilig och elegant på rätt person, finns det de som helt enkelt fungerar bättre utan. Det är ingen skam i att inse sina begränsningar och acceptera vad som känns rätt. Ibland är det bästa valet att låta huvudet vara fritt, att njuta av vinden och slippa bekymren som kommer med att hantera en huvudbonad som ändå aldrig riktigt sitter som den ska.