Jean Rhys ”Sargassohavet” rubbar litteraturen efter 60 år

Vissa böcker förändrar vårt sätt att se på litteraturen för all framtid. Jean Rhys roman ”Sargassohavet” från 1966 är en sådan bok – en text som inte bara svarar på en annan roman utan också öppnar upp nya dimensioner och gör det omöjligt att fortsätta läsa Charlotte Brontës klassiker ”Jane Eyre” på samma sätt som förut.

I Brontës viktorianska kärlekssaga möter läsaren Bertha Mason som en perifer karaktär – den galna första hustrun till mr Rochester, inspärrad på vinden på Thornfield Hall. Hon skildras som våldsam, hotfull och främmande – ett mörkt hinder för huvudpersonernas kärlek.

Men vad Jean Rhys gör är revolutionerande. Hon tar denna marginalfigur och placerar henne i centrum för sin egen berättelse. Bertha Mason får tillbaka sitt riktiga namn: Antoinette Cosway. Med namnet återfår hon också en historia, en kropp och en kontext – en kolonial verklighet som Brontës roman aldrig utforskar. Det som i ”Jane Eyre” framställs som obegriplig kvinnlig galenskap blir hos Rhys något långt mer komplicerat: en berättelse om hur en kvinna systematiskt fråntas sin identitet och sin röst.

När romanen först översattes till svenska fick den titeln ”Den första hustrun”, vilket är talande för hur svårt det var att förstå romanens verkliga betydelse. Rhys gör inte bara en kompletterande utfyllnad till den klassiska berättelsen – hon vrider hela perspektivet och visar hur Antoinette Cosway inte bara är den inspärrade hustrun utan också ”den koloniala andra”, en kvinna som i den europeiske Rochesters blick gradvis förlorar sitt namn, sin verklighet och sin rätt att definiera sig själv.

”Sargassohavet” har förändrat litteraturkritiken. När feministiska litteraturteoretiker Sandra Gilbert och Susan Gubar senare lyfte fram den galna kvinnan på vinden som en central figur i den feministiska litteraturkritiken, gjorde de det i ett litterärt landskap som Rhys redan hade omskapat. Romanen demonstrerade att marginalfiguren inte bara var en symbol eller skräckbild utan bärare av en historia som den kanoniska berättelsen behövde tränga undan.

Denna insikt är även central i Karin Johannissons forskning om hur kvinnliga erfarenheter genom historien har översatts till sjukdomsdiagnoser: hysteri, nervositet, melankoli. Dessa diagnoser fungerar inte bara som medicinska beskrivningar utan som kulturella verktyg för att sortera kvinnor vars känslor blir för stora, för störande eller för svårplacerade. Antoinette Cosway är i det avseendet inte bara en romanfigur från 1800-talet utan ett återkommande mönster.

Rhys roman känns märkligt aktuell även idag, 60 år efter utgivningen. Den rör vid en struktur som fortfarande är intakt i vår kultur: vi accepterar fortfarande kvinnors behärskning långt lättare än deras vrede. Behärskningen gör kvinnan begriplig och möjlig att hylla utan att störa föreställningar om hur hon bör framträda. Vreden framstår fortfarande som överdriven, opassande eller hotfull. Den vägrar behaga, stanna på sin plats eller vara pedagogisk.

Denna dynamik syns även i samtida kontexter. När Gisèle Pelicot nyligen syntes leende på omslaget till Vogue i samband med utgivningen av hennes självbiografiska bok ”En hyllning till livet”, var det bilden av värdighet och styrka som dominerade läsningen – inte vreden över de övergrepp hon utsatts för. På liknande sätt har Belle Burdens bok ”Strangers” hyllats för sin återhållna ton om ett svek efter 21 års äktenskap. Det som imponerar på läsare är ofta just behärskningen – förmågan att tala utan att låta ilskan ta över.

Kvinnan ska tala, men inte för högt. Hon ska vara tydlig, men inte skoningslös. Hon ska vara sårad, men helst inte offensiv. Hon ska inte bli Antoinette Cosway.

”Sargassohavet” förblir omstörtande eftersom den tvingar läsaren att inse hur lätt vi accepterar berättelser där kvinnor kan fungera som skräckbilder utan att vi ifrågasätter deras villkor. Romanen saboterar idén om den galna kvinnan genom att visa vad som måste döljas för att hon ska framstå som ”galen”. Antoinette Cosway fortsätter att hemsöka litteraturen – inte som monster, utan som en ihållande fråga: Vad är det vi kallar galenskap när vi inte står ut med kvinnlig vrede? Och vad skulle hända om vi slutade kalla den så?