En konstnärlig uppgradering av sittdansen – som hittar känslan av evighet i stunden

Magisk musikföreställning som tar sitt avstamp i det enkla

I en värld där musikproduktion ofta förknippas med avancerad teknologi och påkostade instrument skapar Alma Söderberg något helt annat i sin senaste föreställning ”Infinétude”. Med bara sin kropp som instrument väver hon fram en fascinerande ljudvärld som både överraskar och berör.

På scenen står Söderberg ensam, utan traditionella musikinstrument. Istället använder hon fingerknäppningar, hummanden och visslingar för att bygga upp komplexa rytmer och melodier. Det är en minimalistisk approach som paradoxalt nog resulterar i något mycket rikt och mångfacetterat.

Det finns en tydlig inspiration från flamencons emotionella uttryck i föreställningen. Den spanska folkmusikens intensitet och känslomässiga djup återspeglas i Söderbergs framträdande, men hon tar det vidare till något som känns både personligt och universellt. Trots avsaknaden av kastanjetter och gitarrer lyckas hon fånga flamencons själ genom sina precisa rörelser och ljudskapande.

Föreställningen balanserar skickligt mellan kontroll och frihet. Medan varje ljud är noggrant koreograferat finns det också ögonblick där Söderberg tycks släppa kontrollen och låta musiken ta över. Denna dynamik ger ”Infinétude” en spänning som håller publiken fängslad från början till slut.

Titeln ”Infinétude” antyder något oändligt och samtidigt något som rör sig i en pågående process. Detta återspeglas i hur Söderbergs musik gradvis byggs upp, lager för lager, till ett hypnotiskt ljudlandskap som känns både uråldrigt och modernt på samma gång.

Det finns också något djupt demokratiskt i Söderbergs approach. Genom att skapa musik med enbart kroppen som instrument påminner hon oss om att musikskapande inte nödvändigtvis kräver dyra instrument eller avancerad utrustning. Det handlar snarare om lyssnande, närvaro och förmågan att hitta rytm och melodi i det enklaste.

Föreställningen väcker också tankar kring kulturellt utbyte och inspiration. Söderberg, som inte har spanska rötter, tar influenser från flamencon men skapar något som är helt hennes eget. Det blir en påminnelse om hur konstnärliga traditioner kan inspirera över kulturgränser utan att för den skull reduceras till ytlig appropriering.

Publiken får bevittna en närmast transformativ process när Söderberg gradvis bygger upp sina ljudlandskap. Från enstaka knäppningar och hummanden växer musiken till något som fyller hela rummet. Det är som att bevittna en form av magi – men en magi som uppstår genom skicklighet, övning och absolut närvaro i stunden.

”Infinétude” utmanar våra föreställningar om vad en musikföreställning kan vara. Den suddut gränsen mellan dans, performance och musik på ett sätt som känns både naturligt och nödvändigt. I en tid när vi ofta är överväldigade av intryck erbjuder Söderberg en möjlighet att fokusera på det enkla och ändå komplexa i mänsklig ljudproduktion.

Det finns också en sårbarhet i framträdandet som är omöjlig att bortse från. Att stå ensam på scenen utan något att gömma sig bakom kräver ett mod som är beundransvärt. Varje ljud som Söderberg producerar kommer direkt från hennes kropp, vilket skapar en direkthet som är sällsynt i scenkonst idag.

För den som är van vid traditionella konsertupplevelser kan ”Infinétude” till en början kännas främmande. Men det är just i detta möte med det obekanta som föreställningens styrka ligger. Den tvingar oss att lyssna på nya sätt, att uppmärksamma nyanser och detaljer som vi annars kanske skulle missa.

När ljuset släcks efter föreställningen lämnas publiken med en känsla av att ha bevittnat något unikt – en påminnelse om musikens ursprungliga kraft, långt innan inspelningsstudior och digitala effekter. I Alma Söderbergs händer blir den mänskliga kroppen ett oändligt instrument, kapabelt till uttryck som både överraskar och berör.