Isabella Nilsson presenterar sin nya bok ”Om varmhållning av levande döda”, en prosasamling på 122 sidor utgiven av Ellerströms förlag. Boken markerar en tydlig tonförskjutning från författarens tidigare genombrott ”Nonsensprinsessans dagbok”, och reser samtidigt existentiella frågor om litteraturens betydelse för den som skriver.

Berättelsen spänner över ett år, från januari till julafton 2025, men inleds kort med februari 2026. Ramverket sätts redan i de första raderna där författaren reflekterar över sitt namn Isabella och dess kalla konnotationer. Boken öppnar med en stark bild av berättarjaget som prematur spädbarn, placerad i en kuvös som påminner om ”en gratängform där dynan lagts på botten och de höga glaskanterna skiljde mig från omgivningen.”

Denna isolation och separation från omvärlden blir ett återkommande tema genom hela verket. Där ”Nonsensprinsessans dagbok” präglades av sprudlande ordlekar och vitsiga rim, talar här en betydligt ensammare och sorgsnare röst. Men boken är inte enbart mörk – den rymmer också ömsinta och lekfulla partier, kloka diktanalyser och litterära resonemang.

Ett centralt motiv är citronfjärilen som dyker upp på bokens sista sida. Trots att det är vinter lever den sitt ljusgula liv, oavsett ord eller människor. Den blir en symbol för livskraft bortom den mänskliga existensens komplexitet och själsliga umbäranden.

Nilsson ställer en fundamental fråga genom boken: är litteraturen något uppbyggligt eller nedbrytande? Just nu lutar hennes svar definitivt åt det senare, även om hon medger att skrivandet under andra faser har räddat hennes liv. Detta ambivalenta förhållande till det litterära hantverket genomsyrar texten.

I en intervju med Aftonbladet i juni avslöjade Nilsson att hon avser att sluta skriva, eller åtminstone pausa i tio år. Detta gör ”Om varmhållning av levande döda” till något av ett avskedsarbete, eller åtminstone en markering av en viktig brytpunkt i författarskapet.

Berättarjaget i boken sover dåligt och drömmer återkommande mardrömmar. Stesolid kan ge cirka tre timmars sömn. Andra tillfälliga lösningar inkluderar bedövande sex, vin, ibland AI, och den pålitliga anteckningsboken. Det mest lyckliga partiet i boken skildrar en plötslig nattetid ingivelse att tillsammans med en tillfällig älskare bygga ett magnifikt korthus – ”en rund borg med ett torn i mitten” – som dock snart rasar samman utan märkbar anledning.

Sex av texterna i boken har publicerats tidigare, vilket kan ge vissa läsare en déjà vu-känsla. Men sammanhanget och den nya kontexten ger dem förnyad relevans och mening.

Nilsson för också en dialog med andra författare och filosofer genom sin text. Hon reflekterar över Marguerite Duras ”Dödssjukdomen” och skriver om Gunnar Ekelöfs nonsenspoesi som hon framhåller kännetecknas av en viktig egenskap: den är snäll. Frågan uppstår då: vad gör en människa som söker snällhet i en värld som uppenbart har motsatta prioriteringar?

Filosofen Friedrich Schillers tankar om den lekande människan blir relevant i detta sammanhang. Schiller menade att människan är helt och hållet människa bara när hon leker, och han såg konsten som en form av temporär frihet i en ofri värld. Nilsson menar att vi måste värna våra barnsliga författare och konstnärer som insisterar på andra livsalternativ än det etablerade.

I bokens åttonde kapitel gör författaren en radikal jämförelse: ”Ingenting väsentligt skiljer en författare från en heroinist.” Detta uttalande kastar ljus över det beroende och den tvångsmässighet som kan prägla skrivandet. Som narkomanens relation till sitt rus, så är författarens relation till litteraturen komplicerad och potentiellt destruktiv.

Frågan är om Nilsson verkligen kommer att hålla sitt löfte om att sluta skriva. Med samma logik som hon själv applicerar – att narkomaners löften bör tas lätt på – kanske hennes avsked inte är permanent. Möjligen står hon inför en transformation där hon behöver lämna ”kuvösen” och möta litteraturen från ett annat håll.

Trots att boken är skriven av en författare vars ”hjärta har gått i vinterdvala”, innehåller den textstycken lika livfulla som citronfjärilar. Den är varken renodlat uppbygglig eller nedbrytande, utan kanske snarare som en gratängform med värmedyna för frusna själar, eller som en läslampa dit en citronfjäril kan söka sig under vintern. ”Om varmhållning av levande döda” är en komplex och mångfacetterad bok som utforskar litteraturens möjligheter och begränsningar som livboj i en svår tillvaro.