Den senaste filmen tar sig an en del av den amerikanska depressionens historia som sällan stått i centrum. Huvudpersonen är en utsatt far som sätts i fängelse under 1930-talets svåra år. För att återförenas med sin dotter tvingas han frakta guld åt skumma gruvägare – ett uppdrag som för honom djupt in i en värld av korruption och övergrepp.
Det är filmkritikern Wanda Bendjelloul som i en ny recension beskriver hur berättelsen både lyckas och misslyckas. Enligt henne är handlingen konstruerad och stundtals svår att ta på allvar. Ethan Hawke, som spelar den pressade fadern, kämpar mot ett manus som aldrig riktigt bär honom. Den som däremot lyckas blåsa liv i projektet är Russell Crowe, som med sin karaktäristiska närvaro tar kommandot över varje scen han medverkar i.
Filmen utspelar sig under en av de mest dramatiska epokerna i modern amerikansk historia. Efter börskraschen 1929 följde en massarbetslöshet som lamslog stora delar av landet. I den miljön blev gruvnäringen både en flyktväg och en fälla. Guldet var en av få tillgångar som behöll sitt värde, och gruvägare med tvivelaktiga metoder kunde utnyttja desperata män som var beredda att ta vilka risker som helst för en chans till inkomst.
Den historiska bakgrunden förtjänar att lyftas fram. President Franklin D. Roosevelt införde 1933 en rad åtgärder för att rädda bankväsendet, däribland ett förbud för privatpersoner att inneha guldmynt och guldtackor. Samtidigt höjdes det officiella guldpriset från 20,67 till 35 dollar per uns året därpå, vilket gav den inhemska guldbrytningen ett rejält uppsving. Gruvor i framför allt västra USA, från Kalifornien till Montana, fick nytt liv och lockade tusentals arbetssökande.
Guldets dubbla roll – som både säker tillgång och källa till ojämlikhet – är ett tema som fortfarande är aktuellt. Under 1930-talet var guldet en överlevnadsfråga för många amerikaner. För gruvägarna handlade det om vinster och makt, medan arbetarna riskerade både hälsa och liv för en osäker lön. Den skiljelinjen är kärnan i filmens konflikt.
Just därför är berättelsen om guldtransporten så tacksam som dramatiskt material. Verksamheten kring gruvorna var hård och i hög grad oreglerad. Små gruvägare var ofta hänvisade till mellanhänder och uppköpare som kontrollerade både priser och transportvägar, vilket skapade gott om utrymme för korruption. Att fångar användes som arbetskraft var heller ingen ovanlighet i 1930-talets USA, och systemet var omgärdat av tuffa villkor för dem som drabbades.
För Ethan Hawke är rollen ännu ett försök att gestalta en man i yttre och inre press. Skådespelaren, känd från filmer som ”Training Day” och ”Boyhood”, har länge varit en av Hollywoods mest ambitiösa namn, men recensenten menar att han inte får tillräckligt med material att arbeta med. Manuset ger honom en rollfigur med tydliga mål, men få nyanser. Russell Crowe, å andra sidan, har byggt en karriär på att ge sina karaktärer pondus. Med roller som Maximus i ”Gladiator” och John Nash i ”A Beautiful Mind” har han visat att han kan lyfta även enkla repliker med ren karisma.
Kritiken mot filmens konstruerade handling är inte unik. Flera samtida historiska filmer har haft svårt att balansera historisk realism med dramatisk spänning. Alltför ofta blir miljöerna kulisser snarare än levande sammanhang. Men när en film lyckas – och här pekar recensenten på just Crowes insats – kan den väcka nytt intresse för en epok som format dagens Amerika.
Gruvnäringen hörde under 1930-talet till de sektorer som fortsatte att ge arbete åt många människor. En del var säsongsarbetare som flyttade mellan olika fyndigheter i hopp om att hitta den rika ådern. Andra hamnade i beroendeställning till uppköpare och gruvägare med makt att bestämma över såväl löner som arbetsvillkor. Den maktstrukturen skildras i filmen, om än i förenklad form. Det är också där som berättelsen har sin styrka, menar Bendjelloul.
Sammanfattningsvis är filmen ett tydligt exempel på hur svårt det kan vara att skapa trovärdig dramatik av verkliga historiska villkor. Den lyckas skapa stämning och ger glimtar av en hård verklighet, men kräver en skådespelare med Crowes tyngd för att bära publikens engagemang. För biopubliken innebär den ändå en möjlighet att se en sällan berättad historia – om en tid då guld kunde vara både en väg till frihet och ett fängelse.
