Kläder har alltid varit en del av den politiska kommunikationen, men i dag studeras stilval mer noggrant än någonsin. I USA har konservativa kvinnors garderober blivit en egen subkultur, medan svenska politiker fortfarande håller sig till det trygga och anonyma.

När researchstrategen Molly Rooyakkers sammanställde data från Reddit för att kartlägga de mest återkommande kläddetaljerna hos amerikanska Maga-kvinnor, tecknade resultatet en tydlig bild. Högerkvinnor i USA verkar sammanstråla inte bara genom politisk övertygelse och lojalitet till sin ledare, utan också genom stil.

Den typiska Maga-garderoben innehåller ofta fejkade Chanel-imitationer i form av korta tweed- eller boucléjackor med guldiga knappar, halsband med korsberlocker i strass, beige stilettklackar och kläder från märket Tuckernuck. Detta preppy-kodade varumärke marknadsför sig med klassiska plagg som är ”all American”, enligt grundarna.

Vita husets pressekreterare Karoline Leavitt har blivit synonym med denna stil, liksom Erika Kirk, vd för den konservativa organisationen Turning Point USA. Redan 2017 uppmanade president Trump kvinnor i sin stab att klä sig ”som kvinnor”. Plaggen fungerar som ett slags politiska affirmeringar i fysisk form, symboler för ett USA som bärarna både saknar och vill återupprätta.

Det som också kommit att förknippas med denna konservativa kvinnliga stil är det så kallade ”Mar-a-lago-face” – uppstramad hud, minimal näsa och framträdande läppar. Denna estetik har under det senaste året dissekerats i amerikanska medier.

## Demokraternas stilval får mindre uppmärksamhet

På den demokratiska sidan diskuteras klädval betydligt mindre, med undantag för Rama Duwaji, hustru till New Yorks borgmästare Zohran Mamdani. Illustratören Duwaji har genom sotig eyeliner och nischade designers börjat omforma vad en first lady-stil kan innebära.

Efter basketlaget Knicks vinst tidigare i sommar uppmärksammades Duwaji för en klänning hon sytt själv av samlade lag-t-shirts. Reaktionerna var delade – vissa såg det som en vinnande it-girl-look, medan konservativa röster beskrev det som ”brödkö-chic” och en look som en ”våt strumpa”. Duwajis kläder verkar fungera som ett rött skynke för oppositionen, eftersom plaggen anspelar på den framåtanda som hon och hennes make vill representera.

Zohran Mamdani själv återses främst i skräddad kostym, slips och krispvit skjorta – ett betydligt mer konventionellt uttryck.

## Kläder som politisk kommunikation

Journalisten Barbro Hedvall, som studerat svenska folkvalda ledares klädstil sedan 1980-talet, har myntat uttrycket att ”en politikers stilrådgivare är väl så viktig som talskrivaren”. Emma Lindblad, antropolog och disputerad i modevetenskap, håller med om denna analys.

”Båda är del av en retorisk verktygslåda. Där ingår också kroppsspråk, frisyr, accessoarer. Tillsammans skapas det första intrycket av kompetens, närhet eller auktoritet. Det är så intressant att betrakta hur politikers självpresentation blir en arena där politiska idéer, sociala normer och föreställningar om trovärdighet materialiseras”, förklarar Lindblad.

Att kläder fungerar som kommunikationsmedel är givet, särskilt när ideologiskt tänkande är bärarens främsta sysselsättning. Elisabeth Thand Ringqvist bestämde sig i januari för att bära rutigt genom hela valrörelsen, vilket hon beskrev som en symbol för företagsamhet och arbetsmoral. Rutan har dykt upp vid debatter, intervjuer, tal och i riksdagen.

Emma Lindblad varnar dock för att gå för långt: ”En alltför stark stil riskerar att uppfattas som en gimmick eller som för personfixerat, i alla fall i en svensk kontext. Men är man en i sammanhanget relativt ny och okänd partiledare så kan det ju vara ett sätt att försöka hamra in vem man är.”

## Kostym som symbol för regeringsduglighet

Sverigedemokraterna har genomgått en stilmässig transformation sedan andra halvan av 00-talet. När journalisten Daniel Andersson arbetade undercover i partiets så kallade trollfabrik behövde hans klädstil anpassas för att smälta in. Efter att ha studerat framträdande SD-profilers sociala medier landade han i en ”konservativ, klassisk klädstil” med finskor eller boots, chinos eller kostymbyxa, piké eller skjorta. Senare övergick han till tightare jeans, t-shirts och hoodies på partiets kommunikationsavdelning.

”För SD har kostymen varit ett sätt att visa på regeringsduglighet. När ett parti går från att vara en proteströrelse till att vilja uppfattas som regeringsdugligt förändras ofta också estetiken. Det är en del av att institutionalisera ett parti”, konstaterar Emma Lindblad.

I komedifilmen ”Flaggan”, som hade biopremiär i slutet av augusti, ropar ett killgäng ”ey, Dressman!” efter några Sverigedemokrater i kostym – en scen som fångar just denna stilomvandling.

Jimmie Åkesson själv verkar se klädval som en möjlig tillgång i övertalningssituationer. I december bar han en jultröja med motiv av sitt eget ansikte när Tidöpartierna samlades för samtal om nästa mandatperiod. Åkesson skulle ”lägga på den största charmen” under mötet, enligt egen utsago till Aftonbladet. Målet var att få Liberalernas partiledare Simona Mohamsson att ändra inställning till SD i en framtida högerregering.

## Från ekosandaler till seriositet

Flera partier har genom åren fått strama åt sina outfits. Inför valet 2006 fick Ebba von Sydow i uppdrag av Veckorevyn att göra en stil-makeover på partiledarna. Lars Ohlys friluftsryggsäck och sportsandaler byttes ut mot medvetet slitna designerjeans, och Miljöpartiets språkrör fick sätta sina ekologiska gympaskor åt sidan för högklackade sandaletter. Göran Persson var den enda som inte deltog, med argumentet att man duger som man är.

I dag har vänsterblockets fotriktiga look fått kliva åt sidan, även där för att betona partiernas seriositet, menar Emma Lindblad. Miljöpartiet-profilen Alice Bah Kuhnke pekar dock genom sina klädval på en hjärtefråga – överkonsumtion – och bär enligt egen utsago endast återanvänt, återbrukat eller second hand.

”Det är viktigt för trovärdigheten. Väljare reagerar sällan på kläder i sig. De reagerar när det uppstår ett glapp mellan kläderna och personen”, säger Lindblad.

## Handväskan som maktinstrument

En accessoar som fått särskild politisk tyngd är handväskan, tack vare Margaret Thatcher. Genom Storbritanniens första kvinnliga premiärministers väskbärande skapades verbet ”handbagging”, som betyder att ge någon en känga, att utsätta för skarp kritik eller att attackera verbalt aggressivt. Thatcher själv menade att hennes handväska var den enda läckagesäkra delen av regeringen, och med tiden blev den en symbol för hennes orubbliga auktoritet.

Bland internationella ledare är väskan annars en förhållandevis utebliven detalj, förmodligen eftersom någon av lägre rang bär deras personliga tillhörigheter. Men genom Japans premiärminister Sanae Takaichi verkar väskans politiska vikt ha väckts till liv igen, enligt modekritikern Vanessa Friedman i New York Times.

Den japanska svarta läderhandväska som Takaichi bär, i A4-format, har blivit en snackis och sålde slut kort efter att hon valdes i oktober 2025. Väntelistan är nu lång på väskan, som marknadsförs med att designen ”svarar på karriärinriktade kvinnors önskningar”. Accessoaren ses som ett bevis på Takaichis vallöfte: att jobba, jobba, jobba och jobba.

När tidigare socialdemokratiska ledaren Mona Sahlin försökte väska till det 2010 med en rosa Louis Vuitton-variant, en 50-årspresent från en författarvän, fick hon kritik. Göran Greider beskrev den som ett ”hot mot socialdemokratin” för 420 euro.

## Svenska politikens anonyma stil

Frågan är vilket stilval som blir årets valrörelses främsta. I Dagens Nyheter har Magdalena Andersson kallat sin garderob först för ”tråkig”, sedan ”konsekvent”. Simona Mohamsson har burit keps med ett uppfordrande ”Bete dig” längs pannan. I Miljöpartiets digitala shop syns gnuggisar med text där ordet Miljömupp står i fokus.

Efter statsministerfrun Birgitta Eds offentliggjorda instick i och vid sidan av politiken är kanske prästkragen det garderobsattribut som etsat sig fast på väljarnas näthinnor. Framför allt utmärks dock den svenska politiken av en brist på klädsliga subkulturer, menar Emma Lindblad, som jämför med de distinkta amerikanska Maga-kvinnorna.

Här väljer de flesta i stället en stil som är säker: proper och välvårdad, men inget att minnas.

”Det i sig kan ses som ett uttryck för den svenska politiska kulturen. Avsaknaden av något kan vara väldigt talande”, konstaterar Lindblad.