Hade den ”sexistiska” kritiken rätt om Ingeborg Bachmanns prosa?

Den österrikiska författaren Ingeborg Bachmann föddes 1926 i Klagenfurt. Hundra år efter hennes födelse kommer två av hennes böcker i svensk nyutgåva, och frågan som väcks är lika gammal som den är obekväm: hade den sexistiska kritiken rätt om hennes prosa?

I en ny artikel i Dagens Nyheter skriver kritikern Rebecka Kärde om återläsningen av det som brukar kallas hennes mästerverk. Kärde beskriver en oväntad ambivalens. Å ena sidan den språkliga magnetis men, å andra sidan en känsla av att texterna inte riktigt håller måttet. Den dubbla reaktionen får henne att stanna upp: Är det jag som har ändrats, eller var kritikerna trots allt inne på något?

Bachmann tilhörde den tyskspråkiga efterkrigslitteraturens absolut viktigaste namn. Hon debuterade som lyriker i mitten av 1950-talet och blev snabbt en centralfigur i Grupe 47, den grupp författare som präglade litteraturen i det tyskspråkiga området efter andrea världskriget. Hennes diktsamlingar, däribland Die gestundete Zeit och Anrufung des Großen Bären, gav henne en position som ingen annan kvinnlig författare i den tyskspråkiga världen då kunde mäta sig med.

Men det var prosan som blev hennes stora projek t. I novellsamlingar som Das dreißigste Jahr och romanen Malina bröt hon mot etablerade berättarmönster. Texterna kretsade kring språkets gränser, minne, trauma och det österrikiska arvet från nazismen. Malina, som utkom 1971, läses i dag som en banbrytande skildring av en kvinnas upplösning i en värld som inte har rum för henne.

Samtidigt blev hon tidigt föremål för en kritik som sällan handlade om texten. Recensenter kunde ägna mer utrymme åt hennes utseende och hennes röst än åt hennes meningar. Hennes relationer till poeten Paul Celan och författaren Max Frisch användes som förklaring till varför hon skrev som hon skrev. Den österrikiska pressen avfärdade ofta hennes prosa med argument som utgick från hennes kön: den var för känslosam, för subjektiv, helt enkelt inte vad en seriös författare förväntades prestera.

Det är mot den bakgrunden Kärdes fråga blir intressant. För den sexistiska kritiken var inte bara oförskämd. Den pekade också på något reellt i Bachmanns prosa: en yppighet, en upprepningsteknik, ett språk som inte vill lyda. Frågan är om det ska läsas som et misslyckande eller som et medvetet motstånd. Kanske är det just det som gör henne så svårplacerad. Hon ville inte skriva som män. Hon ville inte heller skriva som kritikerna förväntade sig at en kvinna skule skriva. Hon skrev i stället på et sätt som inte hade något färdigt facit.

De två böcker som nu kommer på svenska är en del av en bredare rörelse inom bokbranschen. Under senare år har flera svenska förlag satsat på nyöversättningar av kvinnliga modernister som historiskt hamnat i skuggan. Där den västerländska kanon länge dominerades av manliga namn har en ny generation läsare och redaktörer efterfrågat bredd. Bachmann är ett tydligt exempel. Hennes verk har varit översatta till svenska tidigare, men sällan fått det utrymme som deras betydelse borde rättfärdiga.

Att jubileet inträffar just nu spelar rol. Hundraårsdagen har lett til en internationel nyutgivning, och i Österike, där Bachmann föddes i Klagenfurt, pågår flera utställningar och evenemang. Staden bär fortfarande hennes avtryck. Där delas i dag Ingeborg-Bachmann-Preis, ett av de mest prestigefulda prisen för tyskspråkig litteratur, vilket har gjort Klagenfurt til en återkommande mötesplats för författare från hela den tyskspråkiga världen.

Bachmanns eget öde var tragiskt. Hon dog 1973 i Rom, bara 46 år gammal, efter at ha skadats svårt i en brand i sin lägenhet. Omständigheterna kring dödsfallet är fortfarande omdiskuterade, och hennes rykte har vuxit i takt med att eftervärlden förstått hur mycket av hennes verk som handlade om det hon själv bar på.

Den fråga Rebecka Kärde ställer i sin artikel får nog inget enkelt svar. Den sexistiska kritiken hade fel i sina omdömen, men kanske inte helt fel i sin iakttagelse. Bachmanns prosa är inte enkel at ta til sig. Den kräver något av läsaren. Det är just därför den fortfarande är värd at läsa – och nu finns den tilgänglig igen.