Handelsvaran Frida Kahlo har blivit pant i en spansk bank

Gelman-samlingen, en av 1900-talets viktigaste privata samlingar av mexikansk modernism, visas sedan i september i den nordspanska staden Santander. Utställningen har väckt skarp kritik. I en intervju med New York Times har historikern Francisco Berzunza kallat den för ”plundring under ett annat namn”. Verken hänger i Banco Santanders gamla huvudkontor, numera ombyggt till kulturcentret Faro Santander.

Samlingen ägs av den mexikanske affärsmannen Marcelo Zambrano. Den är pantsatt hos banken som säkerhet för ett lån på 150 miljoner dollar. Enligt avtalet har Banco Santander rätt att förvalta och visa verken. När de återvänder till Mexiko är oklart. Mexikos kulturminister har sagt 2028, men avtalet, som The Guardian tagit del av, ger Faro Santander förfoganderätt när som helst mellan juni 2026 och 30 september 2030 – med möjlighet till förlängning.

Ett trettiotal verk i samlingen är skyddade som nationella monument enligt mexikansk lag. Flera processer pågår mot Inbal, den mexikanska kulturarvsmyndighet som gav tillstånd till utförseln. Mest omtvistade är målningarna av Frida Kahlo. Ett av dem, självporträttet ”Jag tänker på Diego” från 1943, föreställer henne i tehuansk folkdräkt och med maken Diego Riveras ansikte som ett tredje öga i pannan.

Just den målningen hängde för 74 år sedan på Liljevalchs i Stockholm. Utställningen ”Mexikansk konst från forntid till nutid” hade dessförinnan visats i Paris och spände över allt från aztekiska föremål till samtida måleri. Svensk press kallade den ”århundradets stora konsthändelse”. Än i dag är den Liljevalchs mest välbesökta utställning genom tiderna.

Samlingens första ägare, Jacques och Natasha Gelman, ville i sitt testamente att verken skulle visas offentligt i Mexiko. I stället har samlingen i ungefär två decennier mestadels varit undanställd eller visats utomlands. En utställning i Mexico City våren 2026 blev ett av de få undantagen. Kort därefter packades verken ner och flögs till Spanien.

Kontroversen sätter ljus på ett mönster med djupa historiska rötter. Redan 1952 användes mexikansk konst som ett verktyg för diplomati och handel. Överst i katalogen till Stockholmsutställningen stod Mexikos president och fyra av hans ministrar – de lånade ut statens arkeologiska samlingar. Den moderna konsten kom däremot till stor del från privata ägare, däribland den amerikanske samlaren Nelson Rockefeller. Alla sex verk av Frida Kahlo var i privat ägo.

Susana Gamboa, vicedirektör för Mexikos nationalmuseum, fanns på plats i Stockholm 1952. I en intervju med Dagens Nyheter konstaterade hon att ”det mesta och det bästa” av den mexikanska samtidskonsten dittills sålts till amerikanska samlare. För att motverka det drev hon ett galleri under nationalmuseet, där verk såldes vidare till mexikanska köpare utan provision. De som organiserade den största utlandsturné av mexikansk konst som dittills gjorts arbetade samtidigt för att hålla kvar konsten i landet.

I Sverige var det näringslivet som möjliggjorde utställningen. En kommitté med företrädare för svenskt näringsliv, Nationalmuseum och Liljevalchs vände sig till regeringen och pekade på både utrikespolitiska och handelspolitiska fördelar. Kommittén lyfte också fram utställningens ”dollarskapande potential” genom att locka amerikanska turister till Sverige. Statsminister Tage Erlander ställde sig som beskyddare. Flera av garanterna, däribland Marcus Wallenberg, hade handelsintressen i Mexiko. Utan en donation från Axel Wenner-Gren hade utställningen inte blivit av. I katalogen annonserade svenska företag som Husqvarna med argumentet ”Välkända i MEXICO”.

Ironiskt nog var flera av de hyllade konstnärerna vänsterradikala. David Alfaro Siqueiros, en av muralmålarna, hade 1940 lett en beväpnad attack mot Leo Trotskijs hem i Mexico City. Även Frida Kahlo var övertygad kommunist. Det hindrade inte att utställningen blev en publiksuccé – redan första dagen slogs dagsrekordet från Paris.

Då intresserade sig publiken främst för muralmålarna, inte för Kahlo. Hennes ikonstatus växte fram först under 1970- och 80-talen, då feministisk konsthistoria återupptäckte bortglömda konstnärskap. Hayden Herreras biografi från 1983 och filmen med Salma Hayek från 2002 spred berättelsen om hennes liv. I dag är hon en global ikon. Tate Modern i London visar just nu den mest förhandsbokade utställningen i museets historia, ”Frida. The making of an icon”. Affischbilden är ”Självporträtt med törnhalsband och kolibri” från 1940, som sannolikt också visades i Stockholm 1952.

Nästa etapp för Gelman-samlingen är klar: 2027 ska verken till Nasjonalmuseet i Oslo. Ledningen har i norska Klassekampen försvarat deltagandet med att utställningen görs i nära samarbete med mexikanska myndigheter och forskare. Kritikerna menar dock att det är samlingens ägare och banken som bestämmer var verken ska visas, inte de konstnärliga institutionerna.

Att använda konst som säkerhet för lån har blivit en etablerad företeelse på den internationella konstmarknaden. För en bank som Santander handlar det inte bara om att få tillbaka sina pengar, utan också om att bygga varumärke. Faro Santander är en del av den strategin. För Mexiko handlar frågan om vem som äger rätten att visa ett nationellt arv.

Det som skiljer 1952 från 2026 är inte i första hand vem som äger konsten, utan vem som tjänar på att den visas. Då var det den mexikanska staten och svenska företag som bytte konst mot inflytande. I dag är det en internationell bank som fått en konstsamling som pant. Historien innehåller också en påminnelse om hur snabbt makten kan skifta. Fernando Gamboa, som var kommissarie för Stockholmsutställningen, förlorade sin tjänst när presidentmakten i Mexiko byttes ut. En satirteckning i tidningen Excélsior visade honom lämna tillbaka de dyrbara verken till det mexikanska folket. Irritationen över att mexikansk konst förs ut ur landet är varken ny eller unik.