En grusplan vid en sjö i Sätila utanför Göteborg förvandlas varje sommar till scenen för något ovanligt i rockvärlden. På Lygnevi camping, drygt en halvtimme från Göteborg, genomförs No Excuse – en tvådagars hårdrocksfestival där alla band har kvinnor som frontfigurer. Det är ett arrangemang som vill utmana den mansdominerade festivalbranschen.

På festivalens två scener växlar band från Italien, Piteå och Stenungsund varandra utan paus. Musiken spänner över allt från bluesrock och psykedelisk rock till könsrock och metal. Låttitlar som ”Torrpulla”, ”Rock’n’roll freak” och ”I am the tyrant” framförs bakom rökbomber inför en varierad och inkluderande publik. Atmosfären är både intensiv och gemytlig, med stånd som säljer allt från kläder till smycken med dödskallemotiv.

Majken Partajken från Pitebandet Rosa Blend betonar festivalens betydelse. Hon beskriver bandets musik som könsrock mixad med glesbygdsglamour och en touch av dansbandsdekadens. När det gäller vikten av en kvinnofrontad festival är hon tydlig: Jämställdhet är ingen tillfällig trend. När man tittar på bokningar till stora scener är det fortfarande otroligt mansdominerat.

## En nödvändig plattform

Moa Axelsson från bandet Valar på Land, som spelar riffbaserad rock med rötter i 1960- och 70-talsrocken, är ännu mer rakt på sak. Hon menar att det inte är tillräckligt jämställt för band idag. Därför behövs fler scener där kvinnor är mer än välkomna för att jämna ut skillnaderna. I en perfekt värld skulle en sådan här festival inte behövas, säger hon med eftertryck.

Malin Dahlström, sångerska och gitarrist i Malmöbandet Acorise, sammanfattar känslan på scen: Kvinnor ska också få visa att de hör hemma där. Det är ett budskap som ekar genom hela festivalen, från scenerna till campingområdet.

Publiken, som är könsblandad, delar artisternas entusiasm. Maria från Värmland, som beskriver sig som festivalveteran, förklarar att hon och hennes vänner har besökt otaliga rockfestivaler genom åren. Kvinnor är extremt underrepresenterade, och därför är det här så viktigt, säger hon. Hennes kompis Karolina Holmström tillägger att kvinnor lyssnar lika mycket på metal som män, men är kraftigt underrepresenterade i banden.

## Nätverk och gemenskap

Festivalen handlar inte bara om att ge kvinnliga musiker en scen. Den bygger också broar mellan artister och publik. Flera band berättar hur de träffat varandra på campingen i Sätila och sedan turnerat tillsammans i andra delar av Sverige. Det är en viktig nätverksarena där nya konstellationer och samarbeten växer fram.

Bandet Rosa Blend står värd för ett partytält där det traditionella kakfatet med sju sorters kakor har ersatts av sju olika snussorter. Här flyter samtalet sömlöst mellan HR-chefer, fritidspedagoger och social media-strateger. Någon letar sig fram längs en gitarrhals efter ackorden till Lady Gagas ”Bad romance”. Allsången har en bredare repertoar än vad man kan förvänta sig, och alla låtönskningar tas på lika stort allvar.

Gitarristen Moa Lenngren från Skövdebandet Browsing Collection äger sin plats på scenen tillsammans med sina bandkollegor. I mellansnacket pratar de om bandets ”bebisboom” blandat med kärleksförklaringar till att spela live. Det är en del av festivalens charm – att det personliga och privata blandas med det professionella.

## Ekonomiska utmaningar

Trots den positiva stämningen och det viktiga budskapet står festivalen inför ekonomiska utmaningar. Till årets festival, den tredje sedan starten, såldes 180 biljetter. För att evenemanget ska kunna stå på egna ben skulle det behövas 800 betalande gäster – mer än fyra gånger så många.

Arrangören Urban Jernberg vädjar om förköp till nästa år för att slippa hjärtinfarkten som osäkerheten innebär. Samtidigt fortsätter han drömma om en framtid där kvinnor har samma möjlighet som män att ta plats på hårdrocksscenen.

Dennis Johansson och Martin Blom från Göteborg står längst fram vid scenen på alla konserter. De representerar den manliga del av publiken som aktivt stödjer festivalens syfte. Vid stranden av den långgrunda sjön Lyngern säljer Minna Granskog egentillverkade smycken med dödskallemotiv genom sitt företag Happy Handycraft. I sommar turnerar hon runt på musikfestivaler, och No Excuse är en av hennes favoriter.

## En viktig röst i festivalbranschen

No Excuse representerar en växande medvetenhet om representation och jämställdhet inom musikbranschen. Medan stora internationella festivaler ofta kritiseras för sina mansdominerade program, visar mindre arrangemang som detta att det finns både viljan och talangen att göra annorlunda.

Festivalen i Sätila är en del av en bredare rörelse där frågor om representation på scen har blivit allt viktigare. Statistik visar återkommande att kvinnor är kraftigt underrepresenterade som huvudartister på stora festivaler, trots att publiken är relativt jämnt fördelad mellan könen.

Genom att fokusera på kvinnliga frontfigurer skapar No Excuse inte bara en plattform för artister, utan också en gemenskap för både musiker och publik. Det är en plats där HR-chefer och fritidspedagoger kan sjunga allsång tillsammans, där band från olika delar av landet kan mötas och planera framtida samarbeten, och där publiken verkligen känner sig inkluderad.

Framtiden för festivalen är oviss i ekonomisk bemärkelse, men budskapet är kristallklart. Som Moa Axelsson från Valar på Land uttrycker det: I en drömvärld skulle den här festivalen inte behövas. Men tills den dagen kommer fortsätter No Excuse att vara en viktig röst för jämställdhet inom hårdrocken.