Här spelas opera som på Gustav III:s tid: ”Känns anrikt”

En regnig julikväll på Drottningholms slottsteater pågår de sista förberedelserna inför premiären av Claudio Monteverdis barockopera ”Poppeas kröning”. Med drygt en vecka kvar till öppningen repeteras hela föreställningen för första gången från början till slut. I det trånga utrymmet bredvid scengolvet rör sig skådespelare, scentekniker och kostymörer med snabba steg medan konversationer på franska, italienska, engelska och svenska viskas genom lokalen.

”Toi, toi, toi!” ekar teaterfolkets traditionella lyckönskning genom salongen. Klockan närmar sig 17 och kvällens genomgång ska snart börja. Det mesta är på plats – full kostym, scenografi och teknik finns tillgänglig, även om orkestern är något decimerad. Men ett problem uppstår: sceneteknikern Felix har inte dykt upp, och han behövs verkligen.

”Felix har inte kommit och han behövs verkligen. Han hissar ner charen tillsammans med en av de andra och gör två vågor på egen hand. Och han gör döden”, förklarar Lovisa Adlersfeld, teknisk förman i källaren.

Döden är en målad skelettfigur i trä som i andra akten ska dras upp genom en lucka i golvet. Charen är en slags soffa som sänks ned från taket. Båda dessa element är del av teaterns unika handdrivna tekniska maskineri, som fortfarande används på exakt samma sätt som när byggnaden uppfördes 1766.

Ett levande museum av 1700-talsteknik

Drottningholms slottsteater är inte bara en turistattraktion – det är en fullt fungerande teater med en unik historisk betydelse. Slottsteaterns mångårige scenmästare Christer Nilsson berättar att liknande tekniska lösningar fanns redan på teatern i Venedig där Monteverdis opera hade premiär 1643. Det som gör Drottningholm helt speciellt är att det är den enda bevarade barockteatern i världen där det historiska maskineriet fortfarande används regelbundet i föreställningar.

Konstruktionen ritades ursprungligen av skeppsbyggare, vilket förklarar varför delar av teatern påminner om insidan av ett stort fartyg. Tre kilometer hamparep krävs för att hålla maskineriet i användbart skick. Christer Nilsson, som kom till Drottningholm 1987 och med undantag för några år under 2010-talet varit teatern trogen sedan dess, berättar att det sägs att sjömän anlitades för att bygga teatermaskineriet för att de inte skulle vara ute på stan och slåss.

”Det kan dock vara en sanning med modifikation”, säger han med ett leende.

Liknande barockteatrar finns bevarade i bland annat franska Versailles och tyska Ludwigsburg, men ingen av dem använder sina historiska maskineri aktivt längre. Detta gör Drottningholm till en unik plats inte bara i Sverige utan i hela Europa.

Från förfall till återupptäckt

Efter Gustav III:s död 1792 föll slottsteatern i glömska och användes mest som förråd. Det var inte förrän 1921 som teatern återupptäcktes, och det tog ytterligare flera decennier innan den togs i aktivt bruk igen. På en av träpelarna i källaren kan man fortfarande läsa ”Öman 1854” – en påminnelse om de långa år då teatern låg övergivna.

Med tiden har Christer Nilsson lärt sig att maximera nyttan av teaterns maskineri samtidigt som han respekterar dess begränsningar. Till årets uppsättning används ovanligt många effekter och scenbyten, men ibland har han varit tvungen att sätta ner foten.

”Regissören ville ha en scenbild som skulle vara i bara två minuter innan den byttes. Det går inte för vi behöver mer tid till att koppla om”, förklarar Nilsson, som även agerar scenograf för årets föreställning.

Under scengolvet – där magin skapas

Repetitionen tar sin början och tonerna från orkesterns tidstrogna barockinstrument – bland dem cembalo och den långhalsade lutan teorb – fyller rummet. Under scengolvet är det en helt annan värld. Luften är fuktig och doftar trä och källare, möjligtvis med inslag av sekelgammalt damm i hörnen.

Åsa Tillman, teaterns tekniska chef, leder vägen genom det komplicerade systemet av rep, vagnar och hjul. Ett signalsystem med lampor ersatte på 1950-talet de visslingar och bjällror som tidigare användes för att varna scenteknikerna om kommande byten. När lampan lyser röd intar alla sina positioner, vid gult spänns repen, och vid grönt kastar sig sex personer framåt och springer i full fart runt ett stort hjul.

Det 250-åriga teaterhuset knarrar med sin alldeles egna stämma. Repen stramar, vagnarna slamrar och inom några sekunder har scenbilden helt förändrats. Sex nivåer av målad dekor som nyss föreställde en lila pelarsal förvandlas till en prunkande skog. 1700-talets ingenjörskonst firar triumfer.

Ingen erfarenhet krävs – men respekt

Det krävs ingen teaterbakgrund för att bli scenarbetare på Drottningholm. Åsa Tillman förklarar att de flesta uppgifterna är så specifika för platsen att man inte kan lära sig dem någon annanstans. Det kan handla om att dra rep och ridå, springa i hjul eller handveva fram vågor eller ljudeffekter i form av vind och åska.

Arvida Svenske är en av dem som kommit in från sidan. Hon anslöt så sent som för en vecka sedan och lärde sig snabbt hur man kopplar rep och gör scenbyten.

”Det känns anrikt att allt i princip är likadant som det var på Gustav III:s tid. De var väldigt smarta i hur de byggde och det fungerar fortfarande”, säger hon. ”Man får vara väldigt försiktig första dagen och inte göra några hastiga rörelser. Men det är väldigt bra byggt som sagt, slitstarkt och tåligt. Man får vara mjuk men rejäl.”

Från källare till vind

Högst upp på vinden, långt ovan scengolvet, arbetar en annan grupp tekniker som med hjälp av rep och ren armkraft hissar och sänker tunga fonder. Det är ingen plats för den som är rädd för höjder. Genom synliga glipor i de bastanta brädorna skymtar scenen långt under.

Eftersom den världsarvsklassade teatern ska bevaras i så originalskick som möjligt byts material endast ut om det är absolut nödvändigt. Belastningstester görs varje år. De äldsta brädorna tros vara original från 1766, gran och furu direkt från skogarna runt om.

Värmen är en utmaning på vinden. Kvällen då reportaget görs är det ösregn utomhus, men veckan innan stod termometern på 33 grader. Det är inte konstigt att teknikerna ibland arbetar i badbyxor. Även i den något svalare salongen nedanför händer det att någon ur publiken svimmar under föreställning.

Bo Dillingham, scentekniker på vinden, förklarar att det känsligaste momentet är när charen med en sångare ska hissas ned medan hon framför sin aria. ”Det är inte så knepigt, men ingen får ramla ner”, säger han torrt.

Sångarna och den historiska atmosfären

Även operasångarna påverkas av atmosfären i den gamla byggnaden. Den amerikanske tenoren Zachary Wilder, som bor i Paris, gör sin tredje sommar på Drottningholm där han i år spelar rollen som Liberto. Han berättar hur han måste anpassa sina rörelser efter scenens centralperspektiv och lovordar både akustiken och den gamla teatermekaniken.

”Tack vare det enkla faktum att allt drivs för hand kan det gå otroligt snabbt och effektivt. Det känns som att vara på ett skepp och ha besättningen nedanför golvplankorna”, säger Wilder.

När den långa kvällen närmar sig sitt slut kvarstår ett litet orosmoment – föreställningens längd. Den utannonserade tiden är 3 timmar och 10 minuter med paus, men nu är den åtminstone en halvtimme för lång.

I föreställningens sista scen tonas musiken ned till en viskning medan den guldklädda Poppea skrider fram över scengolvet bredvid sin älskade Nero. När kärleksparet framför sin andlöst vackra slutduett är det nog få som sneglar på klockan.

”Poppeas kröning” har premiär den 1 augusti och spelas i åtta föreställningar till och med den 15 augusti på Drottningholms slottsteater. Operan från 1643 räknas till Monteverdis största mästerverk och handlar om kejsaren Neros kärlekshistoria med Poppea i det antika Rom. Den franske operaspecialisten Benjamin Lazar regisserar, och Francesco Corti dirigerar.