Helena Lindblad: Jag blir orolig när Magdalena Andersson inte känner igen Brad Pitt

I den osannolika kulturklyftan mellan politik och populärkultur

En kort sekvens i SVT:s ”Fördomsshowen” har blottat ett oväntat fenomen som få reflekterar över i svensk politik – den anmärkningsvärda kulturella avgrund som verkar existera mellan många av landets toppolitiker och den populärkultur som genomsyrar samhället i övrigt.

Under programmet ställdes Socialdemokraternas partiledare Magdalena Andersson inför ett till synes enkelt faktum presenterat av programledaren Emil Persson – att det bara skiljer ett år mellan skådespelaren Brad Pitt och tidigare S-politiker Håkan Juholt. Anderssons reaktion var förvånande – ett tomt ansiktsuttryck följt av en trevande gissning om att Brad Pitt möjligen var ”en skådis, kanske?”

Att en av världens mest kända filmstjärnor under de senaste tre decennierna inte väcker omedelbar igenkänning hos Sveriges tidigare statsminister och potentiellt kommande regeringschef väcker frågor om avståndet mellan politikens och kulturens sfärer.

Än mer förvånande blev det när Andersson inte kunde nämna en enda film med Stellan Skarsgård, Sveriges internationellt mest framgångsrika skådespelare som nyligen var nära att vinna en Oscar för sin insats i den norska succéfilmen ”Sentimental value” – ett betydelsefullt kulturellt ögonblick för Norden i den globala filmvärlden.

Fenomenet går bortom enstaka kunskapsluckor. Brad Pitts karriär sträcker sig från den feministiska klassikern ”Thelma & Louise” i början av 90-talet till kritikerrosade filmer som ”Fight Club”, ”12 Years a Slave” och ”Once Upon a Time in Hollywood”. Filmer som inte bara utgjort milstolpar i populärkulturen utan också ofta speglat viktiga samhällsfrågor och strömningar.

Denna typ av bristande kulturell allmänbildning har blivit allt vanligare bland politiker på olika nivåer. Men det är inte bara en fråga om kunskapsluckor – det handlar om en begränsad inblick i de kulturella uttryck som formar medborgarnas verklighetsuppfattning och värderingar.

Trots att Andersson i övrigt klarade sig relativt väl i programmet och till och med visade prov på snabb humor – som när hon svarade på en alltför personlig fråga med ”Ingen vill veta något om chefens sexliv” – så kvarstår intrycket av en politiker som verkar leva i en parallell kulturell verklighet.

Situationen väcker frågor om hur denna kulturella isolering påverkar politikernas förmåga att relatera till väljarna och förstå samhällsutvecklingen. Populärkultur är inte bara underhållning – den är också en spegel av samhället, en plattform för nya idéer och en gemensam referensram för många medborgare.

Den uppenbara diskrepansen mellan politikens toppskikt och kulturens världar får oss att reflektera över vad som går förlorat i den demokratiska dialogen när politikerna har så begränsad insyn i de kulturella referensramar som många väljare delar.

För politiker som Andersson handlar det inte enbart om att ha koll på filmhistoria – det handlar om att kunna relatera till de berättelser, samtida myter och kulturella fenomen som format generationer av väljare. Att utestänga sig från dessa världar kan skapa ett avstånd som är svårt att överbrygga i den politiska kommunikationen.

När avståndet blir så påtagligt att en toppolitiker inte kan identifiera en av världens mest kända filmstjärnor, måste vi ställa oss frågan om våra ledande politiker går miste om viktiga perspektiv och insikter som populärkulturen kan erbjuda.

Det är kanske dags att betrakta kulturell medvetenhet, även gällande populärkultur, som en väsentlig del av den kompetens som krävs för att förstå och leda ett modernt samhälle, snarare än som en oviktig detalj i politikernas arsenal av kunskaper.