En sista bok inför döden – men man vet aldrig med Julian Barnes

I en tid då det emellanåt är svårt att veta var gränserna går mellan fiktion och verklighet, levererar Julian Barnes, en av vår tids mest distinkta röster i litteraturvärlden, vad som påstås vara hans sista verk, ”Avfärd(er)”. Den brittiske författaren, vars särpräglade tonfall gjort honom omedelbart igenkännbar oavsett berättarperspektiv, rör sig återigen i gränslandet mellan roman, självbiografi och essä.

Barnes, som i litterära kretsar går under smeknamnet Jules bland vänner, har genom hela sitt författarskap haft en särskild förkärlek för det franska – ett tema som genomsyrar även detta verk i översättning av Andreas Vesterlund. Utgiven på förlaget Bakhåll omfattar boken 203 sidor av Barnes karakteristiska prosa.

Det är på det särskilda tonfallet man känner igen Barnes, oavsett vem som för ordet i hans berättelser. Vare sig det handlar om amatörforskaren i genombrottsverket ”Flauberts papegoja” från 1984 eller pensionären i ”Känslan av ett slut” (2011), är rösten densamma – en man som betraktar världen med ironisk distans men samtidigt förutsätter läsarens närhet och lyhördhet.

I ”Avfärd(er)” inleder Barnes med att utforska minnets natur, och kastar sig över Marcel Prousts berömda madeleinekaka, den katalysator för ofrivilliga minnen som lyfter ur det omedvetna i Prousts epokgörande verk. Men Barnes vore inte Barnes om han inte ifrågasatte själva premissen – han hävdar att Prousts beskrivning egentligen skildrar en serie viljeansträngningar för att framkalla barndomsminnen, snarare än ofrivilliga minnesblixtar.

Boken formar sig till en slags triangeldrama mellan Barnes och hans vänner Stephen och Jean. De tre bildade en nära vänskapskrets i Oxford under författarens ungdom, en vänskap som höll även efter att Stephen och Jean gift sig. Men när paret senare skilde sig, föll även triangeln samman. För den filmkunnige ligger associationen till Truffauts ”Jules och Jim” nära till hands, något Barnes själv kommenterar mot slutet: ”Nej, detta är ingen hommage till ’Jules et Jim'”.

Barnes väver skickligt samman denna kärlekshistoria med berättelsen om sin egen vardag som åldrande författare. Han skildrar läkarbesök kopplade till en ”hanterbar” form av blodcancer och promenaderna med den giktbrutna hunden Jimmy, som han ärvt efter Jean. Triangeldramat fick en oväntad fortsättning när Jean och Stephen, tack vare Barnes, gifte om sig på ålderns höst – bara för att än en gång skiljas. ”Det går inte att få misslyckanden att återkomma som framgång,” konstaterar Barnes med sin karakteristiska torrt ironiska blick.

Upprepningar har varit ett återkommande stilgrepp i Barnes författarskap, något han själv påpekar för att hjälpa läsaren upptäcka anspelningarna på tidigare verk där han behandlat samma teman: ungdomens missade möjligheter, par som älskar varandra men inte blir lyckliga, och andra, som han själv beskriver det, ”muntra historier”.

”Avfärd(er)” blir således både en berättelse om kärlek utan lycka, en sorts självbiografi och en essä om minnet, skrivandet och samtiden. Barnes demonstrerar sitt känsliga öra för samtidens språkbruk, särskilt för eufemismer och klichéer. När en patient oroligt frågar var i sjukdomsförloppet han befinner sig, svarar läkaren hurtigt ”på det palliativa spåret” – en typ av mörk humor som kännetecknar Barnes prosa.

Trots Barnes egna antydningar om att detta skulle vara hans sista verk, finns det anledning att förhålla sig skeptisk till detta påstående. Som hans långa och produktiva karriär visat kan man aldrig vara säker på vad Julian Barnes har i ärmen härnäst.

I en litterär värld som alltmer tycks värdera sensation över subtilitet, påminner Barnes om värdet i det underfundiga, det indirekta och det ironiska. Hans förmåga att skildra livets komplexitet genom en till synes enkel berättelse förblir ett kännetecken som gjort honom till en av vår tids mest respekterade litterära röster.