Hett när Lena Olin och Peter Andersson drabbar samman – men var är explosionen?

Det är en prestigefylld satsning när Kulturhuset Stadsteatern låter två av Sveriges mest namnkunniga skådespelare mötas i August Strindbergs klassiska drama ”Fadren”. Med Peter Andersson och Lena Olin i huvudrollerna skapas höga förväntningar på en föreställning som skildrar ett av litteraturhistoriens mest intensiva äktenskapliga kraftmätningar.

Strindbergs pjäs från 1887 betraktas ofta som ett av dramatikerns mest renodlade verk kring könskampen – en tematik som kännetecknar stora delar av hans författarskap. I centrum står ryttmästaren och hans hustru Laura vars maktkamp om dotterns uppfostran och framtid gradvis utvecklas till ett psykologiskt krig med förödande konsekvenser.

På scenen levererar både Andersson och Olin tekniskt skickliga tolkningar av sina respektive roller. Andersson, med sin långa erfarenhet från såväl teater som film, gestaltar ryttmästarens stolthet och gradvisa sammanbrott med övertygande precision. Hans fysiska närvaro förmedlar både auktoritet och bräcklighet på ett nyanserat sätt.

Olin, som återvänder till svensk teaterscen efter en längre internationell karriär, spelar Laura med subtil skärpa. Hon balanserar rollen mellan manipulativ strateg och frustrerad kvinna i en tid då kvinnans handlingsutrymme var strikt begränsat. Det är ett välkalibrerat porträtt som visar Olins förmåga att förmedla komplex karaktärsutveckling.

Trots de individuellt starka insatserna saknas något av den explosiva kemi som pjäsens dramatiska natur kräver. Den äktenskapliga maktkampen, som i Strindbergs vision ska eskalera till existentiell undergång, blir märkligt nog relativt behärskad. Där publiken förväntar sig emotionell råhet uppstår istället en nästan civiliserad konfrontation.

Regissören har valt en relativt traditionell tolkning av verket, vilket i sig inte är problematiskt, men resultatet blir mer tillrättalagt än nyskapande. Scenografin är stilren och funktionell med tidstypiska element som understryker den historiska kontexten, men utan att tillföra nya dimensioner till berättelsen.

Föreställningen belyser fortfarande relevanta teman kring makt, kön och psykologisk manipulation, men den samtida resonansen blir inte så kraftfull som den kunde varit. I en tid då könsroller och maktdynamik i relationer fortsätter vara omdebatterade ämnen finns utrymme för mer vågad tolkning av Strindbergs text.

Publikmässigt är uppsättningen onekligen en framgång. Kulturhuset Stadsteaterns salonger fylls av en blandad publik där både teatervandrare och de som lockats av stjärnnamnen möts. Det är ett viktigt demokratiskt uppdrag att göra klassiker tillgängliga, och där fyller produktionen sin funktion.

Bland birollsinnehavarna utmärker sig särskilt den yngre generationens skådespelare, som tillför energi och nyanser i uppsättningens perifera partier. De skapar en kontrast till huvudpersonernas intensiva duell och påminner om dramats bredare samhälleliga kontext.

Strindbergs ”Fadren” har genom historien tolkats utifrån olika perspektiv – från ett renodlat kvinnohatiskt manifest till en nyanserad studie av könsroller och psykologisk maktkamp. Denna uppsättning placerar sig någonstans i mitten, vilket kanske förklarar varför den känns mer tillgänglig än provocerande.

Den tekniska produktionen håller genomgående hög kvalitet med välbalanserat ljus- och ljuddesign som subtilt förstärker dramats emotionella skiftningar. Kostymerna är tidstrogna och detaljrika, vilket bidrar till den historiska trovärdigheten.

Sammanfattningsvis erbjuder Kulturhuset Stadsteaterns uppsättning av ”Fadren” en solid och professionell tolkning av Strindbergs klassiker, framförd av två skickliga skådespelare i huvudrollerna. Föreställningen är väl genomförd på alla tekniska plan och publikvänlig i sin tillgänglighet.

Det som saknas är den verkliga nerven och råheten som skulle kunnat lyfta uppsättningen från ”trevlig” till ”oförglömlig”. För en pjäs som handlar om destruktiv passion, galenskap och förödande maktspel blir det nästan paradoxalt att den främst kännetecknas av sin behärskade elegans.

I slutändan blir det en teaterhändelse värd att se, framför allt för möjligheten att uppleva två av landets främsta skådespelare i sällsynt samspel, men kanske inte den omskakande teaterupplevelse som Strindbergs text i sin mest kraftfulla form kan erbjuda.