En kväll under de allra första veckorna av läkarutbildningen satt Elham Rostami på en föreläsning om hur hjärnceller kommunicerar med varandra. När Urban Ungerstedt avslutade sitt föredrag uppmanade han alla som var intresserade av forskning att komma fram och presentera sig. Många tvekade, men Elham Rostami vågade kliva fram. Den enkla handlingen skulle komma att forma hennes framtida karriär på ett avgörande sätt.

I dag är Elham Rostami ordförande för sektionen för neurotrauma inom Europeiska föreningen för neurokirurger, där hon är den första kvinnan någonsin på den posten. Hon leder också Sveriges unga akademi. Hennes resa från den nervösa studenten till en av landets ledande neurokirurger är inte bara en personlig framgångssaga, utan också en berättelse om motståndskraft, kamp mot fördomar och hjärnans otroliga förmåga till återhämtning.

I sitt sommarprogram i Sveriges Radio delar Rostami med sig av sin fascination för hjärnan, det organ som förvandlar biologiska processer till unika biografier och gör kroppen till ett jag. Hon beskriver neurokirurgi med en träffande liknelse: operationen påminner om hur Tom Cruise rör sig genom laserdetektorer i filmen ”Mission Impossible”. Precis som actionhjälten måste undvika osynliga strålar för att nå sitt mål, måste neurokirurgen navigera genom hjärnans komplexa nätverk av blodkärl och nervceller utan att orsaka skada.

Insatserna är extremt höga. Ett enda misstag kan leda till att patienten förlorar förmågan att tala, minnas eller röra sig. I värsta fall kan det innebära att livet tar slut. Det är, som uttrycket lyder, verkligen hjärnkirurgi i ordets mest bokstavliga bemärkelse.

Genom programmet väver Rostami samman flera berättelser som får lyssnaren att känslomässigt engagera sig. Hon berättar om två specifika patienter vars öden illustrerar både hjärnskadornas allvar och möjligheten till återhämtning. Den första är en 19-årig elithockeyspelare som tacklats och fallit illa på isen. Den andra är en nyutbildad 20-årig frisör som volterat med sin bil och skadats så allvarligt att läkarna tvingas operera bort hela skallbenet för att rädda hennes liv.

Dessa berättelser är inte bara medicinska fallbeskrivningar. De handlar om unga människor i början av sina liv, om deras rädda anhöriga och om de svåra beslut som måste fattas på sekunder. Rostamis sätt att berätta är både lågmält och gripande, vilket gör att lyssnaren verkligen förstår den enorma börda som neurokirurger bär.

Men programmet handlar inte bara om patienterna. Elham Rostami delar också med sig av sin egen resa genom ett mansdominerat medicinskt fält där kvinnofientlig kultur ibland varit en realitet. Hon lyfter fram människor som stöttat henne längs vägen och gjort hennes karriär möjlig.

Hennes mamma flydde med familjen från Iran och hjälpte under svåra omständigheter sina barn att tro på något större och bättre i framtiden. Mentorn Urban Ungerstedt, samma föreläsare som uppmanade henne att komma fram den där kvällen, gav ovärderliga råd och öppnade dörrar genom sina kontakter inom forskarvärlden.

Särskilt rörande är berättelsen om hennes make, som följde med till en dissektionskurs i Lyon för att ta hand om parets fyra veckor gamla bebis som vägrade att ta flaskan. De franska läkarna var förvånade över att se en man ta ett sådant ansvar, vilket säger något om de normer som fortfarande präglar medicinska miljöer även i progressiva länder.

Genom alla dessa personliga berättelser löper ett gemensamt tema: motståndskraft. Rostami fokuserar på hjärnans fantastiska förmåga att återhämta sig efter trauma, men också på människors och samhällens kapacitet att läka efter svåra skador och upplevelser.

Som hon själv sammanfattar det: Hjärnor kan gå sönder, människor kan gå sönder och samhällen kan gå sönder. Men med rätt stöd, kunskap och beslutsamhet går det alltid att hitta vägar tillbaka. Det är ett budskap som sträcker sig långt bortom operationssalen och neurokirurgins värld, ett budskap om hopp och mänsklig uthållighet som känns särskilt viktigt i en tid präglad av många olika typer av kriser.