En opinionsartikel i Dagens Nyheter har blivit sommarens oväntade kontroversiella ämne. När kulturskribenten Anders Q Björkman i början av juli problematiserade den estetiska inramningen kring försvarsminister Carl-Oskar Bohlins tal vid svenska Flygvapnets hundraårsfirande, blev reaktionen häftig. Björkman hade ifrågasatt att ministern talade framför Carl Milles ”Flygarmonumentet” på Karlaplan, vars väldiga bronsörn för många leder tankarna till Mussolini och fascistisk estetik.

Bohlins svar kom i form av ett videoinlägg på X där han uttryckte besvikelse över journalistiken och vad han kallade ”den här kläggiga ankdammen där man alltid ska vantolka, fultolka, missförstå”. Ministern hävdade bland annat att Björkman skulle ha påstått att tyska politiker aldrig håller tal framför örnar, något som inte stämde med den ursprungliga texten. Bohlin argumenterade för att örnen förekommit som heraldisk symbol långt före fascismen och finns i många länders symbolik, inklusive USA och dagens Tyskland.

Ministerns inlägg fick snabbt spridning i sociala medier. Ett sammelsurium av bilder på olika örnmotiv började cirkulera, från Unga Örnar till Kungsörnens mjölpaket. Flera högerpublikationer framförde liknande argument som Bohlin, och påpekade att örnen med sitt hakkors blev en nazistisk symbol först flera år efter att Millesskulpturen skapades.

Men som opinionsartikeln framhåller handlar offentlig konst om mycket mer än sina motiv. Sammanhanget, platsen, stilen, referenserna, konstnärens vision och monumentets historia skapar tillsammans dess mening. För att illustrera detta används det romerska fasces, spöknippen, som exempel. När dessa framträder bredvid Mussolini fungerar de som fascistisk markör, men i sammanhang som Lincolnmonumentet symboliserar de den amerikanska republiken. Antikens symboler är alltså inte neutrala utan kan både brukas och missbrukas beroende på kontext.

När det gäller örnsymbolik specifikt påpekas att nazisternas örnar inte var desamma som det tysk-romerska rikets, och den nordamerikanska vithövdade örnen skiljer sig från fascisternas. Den amerikanska örnen blickar dessutom traditionellt högerut mot sin olivkvist, en fredssymbol. Så sent som under Trumpadministrationen har kritik framförts när olivkvisten i vissa sammanhang har tagits bort och örnens blick vänts åt andra hållet. Detta visar att symboler kan betyda olika saker beroende på uttryck och sammanhang.

Örnen ingick faktiskt tidigt i både det fascistiska och nazistiska bildspråket. Under 1920-talet kom den med Mussolini att särskilt förknippas med bilden av den maskuline hjältepiloten och flygets teknologiska framsteg. Detta betyder inte nödvändigtvis att Milles hämtade inspiration från specifika fascistiska örnar, men monumentet signalerar ändå en fascistisk estetik enligt många betraktare. Därför har det också i perioder varit en samlingsplats för nazister och mött kritik.

Carl Milles själv komplicerar bilden ytterligare. Konstnären hyllade både Mussolini och Hitler, som han kallade ”den renande elden”, för att de ”städade upp”. Konstvetaren Eva Nodin har nyanserat Milles nazistsympati i boken ”Tusen möjligheters rike”, men hans brevskrivning avslöjar enligt biografiskrivaren Erik Näslund ofta grov antisemitism. Milles tog inte heller avstånd från Nazityskland efter kriget och hans konstsyn stämde väl överens med Hitlers, exempelvis var han överförtjust över förbudet mot entartete Kunst.

Som jämförelse noteras att ingen skulle ha reagerat om ett tal hållits framför Milles andra verk som Poseidon eller Solglitter. Det är återigen sammanhanget som gör tolkningen, och att ministern medverkar i diverse ytterhögersammanhang bidrar ytterligare till bilden.

Bohlin verkar ha svårt att släppa frågan. På torsdagen postade han en bild på många heraldiska örnar i olika vapen och flaggor ”för kulturredaktionernas sommarsjälvstudier”. Men det som började som en debatt om symbolik har skapat ett drev mot en enskild journalist. På X har den tidigare moderata riksdagsmannen Hanif Bali exempelvis beskrivit misshagliga kulturjournalister med grova könsord.

Artikelförfattaren påpekar att man inte nödvändigtvis behöver instämma i hela Björkmans argumentation. Läsningen kan diskuteras, debatteras och kritiseras. På samma sätt kan man uppskatta konstkunniga Mårten Arndtzéns exposé över monumentets tillkomsthistoria på högersajten 100 procent, även om man har invändningar mot delar av tolkningen.

Det är naturligt att ha olika åsikter, konstateras det. Problemet är snarare att Sverige har en minister för civilt försvar som återkommande underblåser misstron mot traditionella medier och en höger med svårigheter att se nyanser och läsa texter grundligt. Debatten illustrerar en bredare problematik kring hur offentliga symboler tolkas och hur politiska företrädare förhåller sig till kritisk granskning.

Kontroversen kring Flygarmonumentet och örnsymboliken visar hur konst och politik vävs samman i det offentliga rummet, och hur historiska monument kan få olika betydelser för olika betraktare beroende på deras kunskap om historia, konst och politik. Frågan om hur Sverige ska förhålla sig till konstverk med kontroversiella kopplingar eller skapade av konstnärer med problematiska åsikter är inte ny, men fortsätter att väcka starka känslor.